Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Vad är en människa egentligen?

Vad är en människa egentligen? Vad gör att vi upplever att vi lever på riktigt och genuint, tar till vara denna gåva som är livet, att vi värnar värdet av våra själar? Det var den här typen av frågor som fick mig att söka mig till kyrkan. Här, om någonstans, måste väl samtalet föras som söker svaren; här, om någonstans, finns en praktik som söker fördjupa erfarenheten av att vara människa.

Det är på grund av det här som jag drar med mig dragspelet till olika manifestationer. Som till förvaret i Kållered vid senaste deportationen. Det är så mycket känslor i svall: vrede, rädsla, solidaritet, medmänsklighet, förtvivlan, hopp, uppgivenhet, sorg. Hela erfarenheten skakar av obesvarade frågor och oron kring vad det ska bli av allt det här. Vad håller vi på med i Sverige idag egentligen? Ingen går oberörd av vår samtid.

Så jag kom dragandes med mitt dragspel. Någon tog upp det och någon sjöng en gammal slagdänga på dari. För ibland hjälper oss inte det där huvudpratet. Men när vi sjunger för varandra. När vi läser dikter. När vi talar om träd – de vi klättrade i som barn, de som skuggade vårt hus för middagshettan, de som gav oss frukt och vars hela väsen påminner oss om tillhörigheten till den oändliga skapelsen. Då öppnar sig livet och hjärtat växer. Gränserna suddas ut. Någon ger och någon tar emot. Någon bär en annan, någon blir buren. Någon dukar bordet, någon äter hungrigt. Så återupprättar Gud livet. Så får världen nytt hopp.

Ett blogginlägg om de ensamkommandes situation. Och det är just vad det här är. För det är det där med hjärtat. Hjärtat som formas med två händer genom fönstret till förvaret och de inhyrda bussarna. Mot kameror från allsköns media och från människor som vill fånga Sveriges förfall på bild.

Hur mycket kan ett hjärta rymma? Det är det mysteriet som alla som blir med ett barn vet något om. Att det vi inte trodde var möjligt är möjligt: hjärtat kan växa. Inkludera ett nyfött barn. Inkludera en annans barn. Barnet kan bli viktigare än våra egna liv – för att de ger oss en mening och ett uppdrag.  Trots rädslan om allt som kan gå förlorat – tryggheten, de ekonomiska fördelarna, att få vara ifred och leva i fred – kan hjärtat växa och inkludera dem som ber om vår hjälp, nämner oss vid vårt rätta namn: medmänniska.

Vad är en människa egentligen?  Hur lever vi våra liv på riktigt och genuint? Frågorna vi får från främlingen får oss att reflektera. Varför lever de gamla ensamma i sina lägenheter? Varför flyger vi över hela världen för att möta det spännande och exotiska? Varför har vi bilder på halvnakna människor uppsmetade överallt i våra städer? Varför har vi strikta regler för frigående höns men sätter barn i förvar? Varför tillåts vissa våldsideologier att demonstrera på våra gator medan andra inte?

Det tar tid att komma ner till djupet där dessa frågor kan besvaras på riktig och genuint. Kanske finns det inte ens några svar som ryms i vår livsrymd. Kanske måste vi leva en tid i ovisshet. Men kanske är det inte dystra tider vi lever i, men spännande och komplicerade. Tider av möten och frågor, tårar och skratt, sorg över det som går förlorat och glädje över det nya som vi ännu inte kände till.

Främlingar är farligt. Kultur är farligt. Dragspel är farligt. Kärlek är farligt. För plötsligt blir livet liksom lite mer på riktigt. Vi känner en massa och erfar på djupet saker om livets väsen. Får oss att ifrågasätta saker, välkomna förändring.

Att leva är farligt. Och ett vet vi: en dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva. Leva, och låta leva.

Lisa Westberg, präst i Göteborg

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

 

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *