Den frågan fick jag en vanlig måndagskväll när jag satt i soffan och tittade på tv. Det kändes som en kall hand kramade mitt hjärta. – Då ska vi överklaga en gång till, säger jag och försöker låta hoppfull fast jag själv är så rädd för den dagen avslaget kommer.
Nästa fråga var: -Hur ska jag kunna lämna er?
Ja, hur ska vi stå ut om det kommer en dag då vi inte längre får vara tillsammans, ni är ju en del av vår familj nu! I nio månader nu har vi delat vardag med två 18-åriga killar från Afghanistan, två killar som jag lärt känna via mitt arbete i Lundby församling och som annars hade behövt flytta till något av Migrationsverkets vuxenboende någon annanstans i Sverige när de fyllde 18 år.
Det är fint att ha fått en större familj – innan hade vi två barn, nu har vi fyra! Det betyder att lukten av fotbollsskor i hallen har ökat, att vi numera köper ris i 10-kilossäckar som jag lärt mig tillaga så det blir sådär gott och fluffigt, att det är två till som ska väckas på morgnarna och helst fås iväg till skolan och att jag nu vet vad blomkål heter på dari. Det allra största är förstås kärleken och tacksamheten över att få lära känna två unga människor. Det är värt allt!
Jag känner också stark samhörighet med två mammor långt långt borta, två mammor som säkert oroar sig och längtar, som undrar hur deras söner har det. Jag önskar att jag kunde berätta för dem om vilka fina söner de har och hur glad jag är över att vi får ha dem hos oss, att vi försöker göra allt för att ta hand om dem.
Förra veckan var det två år sedan killarna kom till Sverige, två år är en lång tid! Även om de kämpar på med skola, läxor och fotbollsträningar så är känslan av hopplöshet påtaglig. Avslagen har kommit och ångesten ökar.
– Jag kom hit för att få leva och känna mig trygg. I Afghanistan var jag rädd hela tiden.
Det känns som om det var länge sedan vi hörde orden: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden…”
Vi är många som öppnade våra hjärtan! Att Sverige fortsätter att utvisa unga människor till Afghanistan, ett land som enligt FN är ett land i krig, är hjärtlöst! Stoppa utvisningarna nu!
När orden inte räcker kan jag bara be: Gode Gud låt denna mardröm ta slut. Amen
#låtdeungastanna #vistårinteut
Ulrika Brosché
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar