Möten som fastnat på näthinnan
Minns ni båtarna på Medelhavet fyllda med människor på flykt som flöt in i våra liv för två år sen? Havet som tidigare väckte härliga minnen till liv väcker nu obehag. Många med mig vill stänga av och titta bort. Media väljer nu att inte publicera de bilderna, det säljer väl inte.
I ett försök att inte titta bort tänker jag på människor jag mött under året vars liv jag fått en liten glimt av.
- Den muslimske mannen som var god vän till en av ortodoxa kyrkans främsta ledare i Mellanöstern.
- Den 12-åriga muslimska flickan från Ryssland som var lucia i församlingshemmet häromdagen. Har väntat i sex år på uppehållstillstånd.
- Den unga afghanska mannen som blev kristen i sitt hemland och på grund av det måste fly. Han fick nyligen besked om tillfälligt uppehållstillstånd.
- Den syrisk-ortodoxa familjen som fått uppehållstillstånd och som är väldigt aktiva i att söka jobb och träna svenska. Kvinnan lagar fantastisk mat och bakelser! Men äter själv varken kött eller sött.
- Kvinnan jag träffade på ”öppet café” som inte kunde någon svenska. Vi kommunicerade ändå på något sätt. Några andra kvinnor runtom som kunde minimal svenska hjälpte till. Jag förstod att hon hade tio barn. Hon verkade vara beduin, för hon tog tag i bordsduken för att teckna att hon bott i tält. Efterhand talade hon om krigets fasor. Hennes ansikte blev förvridet när hon berättat att hennes man hade fått skallen avskjuten. Sen kunde hon inte prata mer.
- Familjen som är kristna armenier från Azerbajdzjan och flydde landet i samband med förföljelsen av kristna i slutet av 80-talet. Efter många år i Ryssland blev dom avvisade och sökte sig hit. Har nu bott sju år i Sverige och fått avslag på sin tredje asylansökan. Dom ska skickas tillbaka antingen till Azerbajdzjan eller Ryssland, som redan nekat dom tillträde. Ett liv i limbo. Tre barn har fötts här i Sverige. Brödet som bakas i det hemmet är beroendeframkallande!
- Den unga kvinnan från Syrien som jag träffade i England. Hon har inte flytt utan läser en magisterutbildning i Oxford. Ämnet är ”hälsa/sjukvård för cancersjuka människor på flykt”. Människor frågar henne oftast om läget i Syrien, inte om vem hon är och vad hon gör. Hon är asylsökande nu, men inte ursprungligen flykting. Egentligen mår hon ganska bra, men tänker mycket på sin bror som fick avslag på sin asylansökan i Kanada dit han reste med föräldrarna, som fick stanna. Hon berättar om hur mamman blev deprimerad när kriget i Syrien inleddes. Pappan var rätt ok. I Kanada har mamman fått nya krafter. Pappan har gått in i en depression, hans roll är så förändrad i det nya landet. Vem är han? Vi pratar om hur förväntningar och möjligheter påverkar vår identitet. Trots allt hon går igenom ler hon ofta och vi känner systerskap i att dela tankar om forskning kring hälsofrågor.
- Till sist, den svenska kvinnan i min församling som inte hör till dom ”prydliga”. Jag frågade bara helt kort hur det stod till. Svaret kom oväntat klart: ”Det är jobbigt nu kring jul. Jag blir så nere, det är så tungt.” Jag är själv rätt bra på att ta på mig en mask och säga: ”Jo, det är bra”.
Bilden av hundratals människor i en nästan sjunkande båt är svår att ta in. Men mötet med de här personerna glömmer jag inte. För dom har delat med sig av sig själva och jag hoppas jag också gav något.
Lois Lindholm integrationsfrämjare, Växjö stift
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar