Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Jag har en dröm

”Jag har en dröm om att mina kompisar en dag ska kunna gå förbi polisen utan att vara rädda!”

Vi sitter vid köksbordet, jag och skyddslingarna. De pluggar. Mahdi ska skriva ett tal, han lyssnar på Martin Luther King och blir inspirerad. Alireza läser om de mänskliga rättigheterna, om barnkonventionen, han frågar vad som menas med de fyra vägledande principerna.

1 Alla barn har samma rättigheter och lika värde

2 Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.

3 Alla barn har rätt till liv och utveckling.

4 Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

”Var det därför de skrev upp mig i ålder? Så att de kunde strunta i barnkonventionen?” frågar Alireza med tyst röst. Nej, du ska omfattas av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, svarar jag. ”Jag har en dröm om att FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ska gälla alla”, fortsätter Mehdi, med Martin Luther Kings klassiska stämma.

För ett år sedan, när de skrivits upp i ålder och fått sitt första avslag och flyttat hit, ville de inte vakna. Varför ska vi gå i skolan, varför ska vi lära oss svenska, varför ska vi äta? Vi är afghaner, vi har inte rätt att leva. Jag gav dem mod och hopp, vi skulle klara det här. Vi läste på om asylrätt, paragrafer, vägledande lagar, vi översatte dokument hos auktoriserade översättare, vi åkte till Göteborg och betalade själva för tandröntgen av Alirezas tänder.

Allt för att visa god samarbetsförmåga och för att göra deras ålder sannolik. När resultatet från röntgen kom skrek vi av glädje.

”Patienten har två retinerade visdomständer. Visdomständernas rötter utvecklade till ungefär hälften.
Patientens odontologiska status stödjer uppgiften att patienten är under 18 år.”

Alireza var så glad, nu skulle hans liv börja.

Vi väntade på beslutet, ett uppehållstillstånd, helst permanent, men tillfälligt skulle också vara bra, all denna ångest, all oro. Mehdi ville glädja sig med oss fast han nu hade fått sitt andra avslag, men han hoppades att Migrationsöverdomstolen skulle ta sig an hans fall. Han hade inte haft en bra tolk vid förhandlingen. Tolken kunde inte svenska, men ingen hade sagt något.

Men Alireza skulle få uppehållstillstånd.

Trodde vi.

I beslutet vi fick står om resultatet av tandröntgen, om de översatta dokumenten, om alla fotografier vi skickat efter för att stödja hans uppgift. Svaret från Migrationsdomstolen var: Alireza har inte gjort sin ålder sannolik och ska utvisas.

Allt blev svart.

Vi byter advokat. Vi anlitar en av landets mest kända advokater i asylärenden.

Hoppet återvänder.

Mehdi får avslag på sin begäran om prövning.

Alireza får avslag på sin begäran om prövning.

Varje dag, på väg hem från jobbet, är jag så rädd. Jag räknar in dem, är inte lugn förrän alla är hemma, även de som flyttat och är på besök. Som en hönsmamma. Var är alla mina kycklingar? Gränspolisen skriver att de ska leta överallt, även efter ungdomarna som flyttat för längesedan. Mina skyddslingar flyttar.

Men sista kvällen innan flytten gör vi läxorna.
”Jag har en dröm…” Mehdi tystnar. ”Nej, jag har inga drömmar mer. Jag drömmer bara mardrömmar och vaknar.” Konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. ”Vad betyder det? Är det inte olagligt att skicka bort oss? Nej, just det, vi är inte minderåriga, och vi är inte ens svenskar. Rättigheterna gäller inte oss”, säger Alireza, medan tårar rinner ner för hans runda barnakinder.

Vårt hem, som fram till nu, varit vår trygghet, vårt varma kök, vårt inbjudande bord, våra måltider med vänner och släktingar, våra stora middagar och fester har vänts till tystnad. Ett stort och tyst och ganska kallt hem.

Jag har en dröm. Jag har en dröm om att mina ungdomar en dag ska kunna flytta hem igen, hem hit. Och att vi aldrig mer ska vara rädda. Jag har en dröm…

Lena Kronberg

”Solidaritet och civilkurage är förutsättningar för ett gott samhälle.” Lena Kronberg är skådespelare och berättare. Hon är själv barn till en flykting. Medmänsklighet och engagemang fick hon med sig som något självklart från sin uppväxt.

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta

Kommentarer

Ett svar till ”Jag har en dröm”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    A propå gränspolisen som letar överallt:
    http://www.sandaren.se/nyhet/morgonrutiner-brots-av-manniskojakt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *