I flödet av inlägg om ensamkommande flyktingbarn går vi in med en berättelse om sorg. Den är skriven av Gabriella Fäldt som har skrivit flera inlägg på Diakonibloggen tidigare. /Karin & Lotta
Det är tisdagskväll när du dör. När en del av mig dör. Spegeln visar samma ansikte men från den stunden blir jag aldrig densamma igen. Jag blir inte samma person som vaknar den morgonen med halsbränna och söker en bekväm somna-om-ställning för att magen är i vägen. Inte samma person som inleder dagen med att vika pyttesmå kläder och para ihop små sockor. Inte samma person som bakar chokladbollar för att sötsuget inte går att bemästra. Inte samma person som känner i kroppen att något har förändrats. Jag blir inte samma person som ringer sjukhuset, som blir lugnad av sköterskans vänliga röst. Inte samma person som packar väskan i all hast, sätter sig i bilen, går ur vid förlossningen och tänker att nu, nu är det dags. Inte samma person som lovar blivande storebror att han ska få byta blöjor när vi kommer hem. Jag blir inte samma person som läser föräldratidningar i väntrummet, blir inkallad i undersökningssalen, lägger mig på britsen och ser ultraljudsskärmen. Och ser den bli svart. Svart som döden.
Det är tisdagskväll när du dör. En vanlig kväll i början av året. Kallt och grått ute. Duggregn. Det börjar skymma ute och jag faller, länge, ner i ett svart hål. Jag hoppas att jag ska slå i botten, slå ihjäl mig om jag har tur, men hålet har ingen ände. Jag faller genom tusentals år. Ser mig själv utifrån, ser någon som ligger där på en sjukhussäng och gråter och inser att det är jag. Jag gråter slut på tårar, hyperventilerar så att bröstet kreverar. Somnar utmattad med en sista förhoppning om att allt bara varit en mardröm. Men jag vaknar i samma mörker. Vaknar med en ny livskamrat. Inte självvald, men för evigt trogen. Sorgen.
Det är tisdagskväll när du dör. När jag och sorgen vaknar har det hunnit bli onsdagsmorgon.
Jag är 30 år och har ingen aning om vad jag ska göra med den. Hur jag ska reagera på den, relatera till den, reglera den, hantera den. Jag har förlorat några äldre släktingar, varit på ett fåtal begravningar och de flesta jag känner har upplevt någon form av sorg. Sedan barnsben har jag besökt kyrkogården på alla helgons afton för att lägga blommor på morfars grav. Jag har fått pepparkakor och glögg av personalen på griftegården. Jag har kastat sten i minneslundar i smyg och jag har sett människor sörja sig sönder och samman på tv. Men det som precis har hänt finns inte ens i min föreställningsvärld. Jag står utan handbok, utan skydd, krockkudde eller stötdämpare. Allt gör ont och jag har ingen aning om hur jag ska få det att göra mindre ont.
Det är tisdagskväll när du dör. Det känns som det är början på en outhärdlig evighet. Det finns ett sorgeår, får jag lära mig. Ett sorgeår som innebär att jag ska sörja mig genom varje årstid för att avsluta processen. Men det blir sommar, höst, vinter och vår och jag är alls inte färdigsörjd. Istället känns sorgen större, tyngre att bära, svårare att förklara. Människor i min omgivning fortsätter vidare – själv är jag på stand by. Jag ser dem springa förbi och tänker att jag aldrig kommer hinna ikapp, att jag aldrig kommer orka springa igen. Men ändå går tiden. Och det blir ännu en vår. Någon bjuder på kaffe i solen, jag får en kram på stan, jag omvandlar mina känslor till skrivna ord. Ett barnrum blir ett gästrum, den intensiva smärtan övergår i evig saknad. Min son sticker handen i min och leder mig sakta framåt. Jag blundar och går – utan kompass, men framåt.
Det är en tisdag i januari när du dör. När en del av mig dör. Men en annan del av mig lever vidare, och genom den gör du också det. Jag blir aldrig mig själv igen och sorgen kommer aldrig lämna mig. Men jag har börjat vänja mig. Lärt mig leva med den. Över minneslunden faller regn, frömjöl, snö, höstlöv, äppelblom och tårar. Det blir tisdag igen.
Gabriella Fäldt
Lämna ett svar