Ett monster skapas i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Processen kan gå gradvis, nästan omärkligt – men plötsligt är den ändå ett faktum.
Det är lätt att skapa monster; du kan omskapa hela folkgrupper till monster på några år. Se bara på Nordkorea, de organiserade motdemonstrationerna i Iran, även IS som rörelse är ett exempel på detta. Människor glömmer snabbt och omvärderar snabbt för att passa in i det sammanhang de hamnat i. Det är enkelt att skapa monster; man bara hjälper människorna bit för bit att passiviseras, man matar dem med mantra som låter rimliga och gömmer undan allt som på något vis skulle kunna väcka anstöt: misshandel, avrättningar, koncentrationsläger…
Pojken som satt framför mig var 16 år. Ingen kunde i rimlighetens namn tvivla på detta. Advokaten hade sagt att han inte behövde ålderstestas eftersom alla kunde se att detta var onödigt och testen var erkänt undermåliga och ovetenskapliga.
Så kom beslutet och det sedvanliga avvisandet. Migrationsverket hade i beslutssammanhanget dessutom bestämt att pojken var 18 år och därmed kunde sändas till Kabul. Pojken har aldrig varit i Kabul, inte ens i Afghanistan. Han är en av många. Han var uppväxt i Iran, där han alltid levt som flykting utan chans till medborgarskap – i en ständig rädsla för deportation. Hans familj sände honom för att ge honom en chans i livet. Han var fjorton år då. Ett barn. Han bestämde inte över sitt öde – hans familj gjorde det… men straffet för familjens öde får han nu bära. Som genom ett trollslag fick Migrationsverket av oss, svenska medborgare, rätten att göra honom två år äldre bara för att vi skulle kunna bli av med honom på ett enkelt och på pappret lagligt sätt. Detta hade aldrig hänt för något år sedan. Då fanns det en koppling mellan hjärtat och hjärnan i vår migrationspolitik – en politisk vilja att tolka allt till det bästa.
När 2016 kom och politikerna fick panik eftersom många behövde en tillflyktsort i vårt land införde vi Europas strängaste migrationslagar. I det ögonblicket skars en av trådarna mellan hjärtat och hjärnan i vår nation bort.
De osnygga besluten tas bakom stängda dörrar. De underåriga offren deporteras i tysthet – och alla är överens i de politiska leden att det är rätt.
Ett monster är skapat i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Herre förbarma dig! Vad är det vi har gjort?
Pär-Magnus Möller, kyrkoherde i Värnamo
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta
Lämna ett svar