– Vet du att din pojke är i Åstorp? Jag såg honom på Facebook.
Den här dagen körs svenska afghaner till Köpenhamns flygplats Kastrup, för att deporteras med ett chartrat plan via Istanbul, till Kabul.
– NEJ, NEJ, NEJ! Han skulle på återvändarsamtal i juni, har de tagit honom redan nu? Varför? För att fylla planet?
Jag är på jobbet, tittar på mobilen i smyg, gråter. De har tagit min pojke och jag har inte ens fått krama honom farväl. Varför ljög de för honom? Han skulle få en vecka till, han skulle inte få vara kvar till skolavslutningen, om de tar honom på återvändarsamtalet, men kanske får han komma hem och packa först. Men om de inte skulle ta honom på återvändarsamtalet hade han kanske kunnat stanna till skolavslutningen? Kanske får han vara med på sommarfesten? Tänk om han får vara med på midsommarfirandet? Vi ska åka ut på landet och äta svenskafghanskt…
Men nu är han på Förvaret i Åstorp, om några timmar går bussarna till Kastrup. Jag får aldrig mer hålla om honom, aldrig mer säga god natt eller god morgon.
Jag måste… Jag kan inte!
– Nej de har inte tagit honom, han är där för att protestera, han är utanför Förvaret.
Min älskade pojke, han är där för att protestera. Han är utanför, min modiga lilla pojke, han står utanför det förvar han kanske en dag ska sitta i.
Min älskade pojke.
Han kommer hem, får en stor kram. Sedan sitter vi i kökssoffan och pratar om framtiden. För honom finns ingen framtid.
-Det är som om jag fått punktering, säger han. Som att jag inte har luft. Men bly i kroppen. Jag kan inte röra mig.
För mig finns en framtid. Min kökssoffa kommer att stå kvar. Men utan min pojke. Rummet där han sover kommer att finnas kvar. Kanske kommer någon annan att sova där. Någon annan som behöver ett hem. Någon annan som fått avslag. Någon annan som väntar på att bli deporterad.
På morgonen väcker jag honom, god morgon mitt hjärta, sobh bacher.
Och på radion rapporterar de om en bilbomb i Kabul.
Lena Kronberg
”Solidaritet och civilkurage är förutsättningar för ett gott samhälle.” Lena Kronberg är skådespelare och berättare. Hon är själv barn till en flykting. Medmänsklighet och engagemang fick hon med sig som något självklart från sin uppväxt.
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta
Lämna ett svar