Och det brann i vårt bröst

Axel Dahlin, som så ofta skrivit berörande texter och musik till Diakonibloggen har just släppt nytt material, en sång som vi tror att många av oss kan känna igen sig i. Vad hände egentligen med livet, med de vänner vi haft och har? Vart tog det vägen och finns det en chans att igen och igen få försöka hitta en väg framåt?

Det fanns grått i ditt hår sist vi sågs,
du var låg, sa att våren var värre än vanligt.
Jag är slitnare nu men jag vet vem jag är
och jag hoppas du vet du är viktig.

Det känns som nyss, ändå så länge sen
som vi stod där på taket i Kransen och drömde
Vi såg ut över stan medan solen gick upp
Och allt som vi ville var möjligt

Det fanns en tid när du kunde det,
språket ifrån förr.
Med stora ord om hopp och tro
Vi sjöng och det brann i vårt bröst.

Det är tydligare nu vem som har, vem som är nått
och vem som sett tågen passera
Och vilka små segrar kan du hålla dig i,
Vad är värt nått när allt krakelerar?

Du har gift dig och skiljt dig och skiljt dig igen
Och du vill inte bli som din pappa
Rastlös och rotlös och rädd för ditt djup
Några öl, och sen ser jag dig skratta

Det fanns en tid när du kunde det,
språket ifrån förr.
Med stora ord om hopp och tro
Vi sjöng och det brann i vårt bröst.

Axel Dahlin