En söndag i slutet av april möter jag Hamid. Vi har stämt träff utanför hans tillfälliga bostad på ett vägmotell. Här bor han sedan knappt ett år och om någon månad måste han flytta igen för att boendet ska läggas ner. Vart han då kommer att ta vägen vet han inte, inte heller hur det går med gymnasiestudierna och kontakten med vännerna.
Hamid kom till Sverige i september 2015. Han genomgick en svår flykt som tog honom 40 dagar och han undviker att berätta några detaljer om vägen hit. I september ska han fylla 19 år och han har nyligen fått ett andra avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Han vet att det finns ett lagförslag om rätt till förnyad prövning för en stor grupp ensamkommande, men han tar inte ut någonting i förskott. ”Jag kan bara vänta och se vad som händer.”
Under sina nästan tre år i Sverige har Hamid lagt sig vinn om att komma in i det svenska samhället genom att lära sig nya saker och umgås med människor. ”Jag vill förstå hur jag ska vara och bete mig för att leva i Sverige. Det absolut viktigaste för att integreras är att lära sig språket.”
Hamid är uppvuxen i Afghanistan tillsammans med sin mamma, pappa och två systrar. Familjen levde av ett jordbruk i en by i närheten av Kabul. Hamid gick i skola 4 ½ år under uppväxten. När han jämför sin tillvaro i Afghanistan med livet i Sverige ser han stora skillnader. Han menar att religionen har betydande inverkan på kulturen och politiken. ”Konflikten i Afghanistan är väldigt komplicerad på flera sätt. Min familj är hazarer och lever under förtryck av regimen. Dessutom finns islamism och extremism genom talibaner och IS. För hazarer finns ingen säkerhet någonstans i Afghanistan.”
Det har sedan flera decennier funnits en konflikt om markområden i Afghanistan mellan hazarer och kuchis. Hamid blev hemma i sin by anklagad för att ha samarbetat med kuchis. Detta var det främsta skälet till att han tvingades fly från Afghanistan. Hamid har inte haft någon kontakt med sin familj sedan han kom till Sverige. Sannolikt har hans föräldrar tagits till fånga av byborna eller andra religiösa grupper, allt på grund av ett missförstånd och en oskyldig anklagelse. ”Om jag utvisas till Afghanistan kommer de att ta mig också…”
Hamids berättelse landar som en klump i magen hos mig. Det blir så oerhört tydligt för mig i mötet med honom – att skillnaden i våra livsvillkor är ofantliga. Framför mig sitter en människa som har vuxit upp i ett av världens fattigaste länder, präglat av många år av krig. En människa tillhörande en utsatt folkgrupp och som aldrig har upplevt en tillvaro utan konflikter. En tonåring som sammanbitet säger att han är livrädd för att skickas tillbaka till Afghanistan.
Jag frågar Hamid vad han drömmer om inför framtiden. ”Jag drömmer om frihet, att leva utan krig. Att kunna göra vad jag vill och leva som jag vill. Det spelar ingen roll på vilken plats – jag vill bara vara fri.” Jag trycker hans hand och önskar honom just det – frihet. Det som jag i min privilegierade tillvaro tar för självklart. Och i hjärtat viskar jag en bön: Gode Gud, låt honom få stanna!
/Lotta på diakonibloggen
Hazarer – folkslag i Afghanistan som genom historien setts som mindre värda. Rasismen mot hazarer består dels i utseendemässigt förtryck och dels av religiösa olikheter. En stor del av de över 23 000 ensamkommande afghanska barn som år 2015 sökte asyl i Sverige är hazarer.
Kuchifolket – nomadfolk som lever på sin boskap. De senaste tre decennierna har de pressats från olika håll för att bli bofasta. Över 50 procent av landets kuchis lever i fattigdom.
Båda grupperna har en svag socioekonomisk ställning i Afghanistan och är för sin försörjning beroende av att kunna använda samma mark och vatten, men för olika ändamål. Konflikten innefattar även kulturella och religiösa aspekter, eftersom hazara i regel är shiamuslimer medan kuchi är sunnimuslimer.
Källa: Wikipedia
På diakonibloggen.com har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar