Jag har precis läst vad Kent Wisti och Joel Halldorf skriver om hopp i Expressen, jag citerar:
”Hopp förväxlas ofta med optimism, men de är skilda saker. Optimism är en glädjekalkyl: att överskatta sina odds. Hopp är tillförsikt oavsett framtidsutsikter. Man tror att resan kan sluta väl även om det nu ser dystert ut. Tillit är hoppets innersta väsen. Att hoppas är att inse att man inte själv sitter vid spakarna, men att man kan lita på den som styr.”
Texten i Expressen får mig att tänka på en berättelse i Bibeln, antagligen för att det är två teologer som skriver. Berättelsen är den om när ”Jesus mättar femtusen män” det är en populär text och de flesta av oss har hört eller läst den.
”Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar, men vad förslår det för så många? Du kan inte ana vad som hände sen!!” Lite så har jag oftast fått berättelsen om brödundret presenterad för mig, att det stora är att Jesus får maten att räcka till tusentals människor. På senare år har jag dock fastnat vid delen med pojken, barnet, och hans fem bröd och två fiskar. Det ryms en hel del i den till synes enkla transportsträckan fram till själva undret, eller är det kanske rentav där undret sker?
Ungefär samtidigt läser jag om 15-åriga Greta Thunberg som skolstrejkar för klimatet utanför Riksdagshuset. Jag känner igen hennes beslutsamhet, hennes hopp – jag har sett det i otaliga ungdomar under alla år jag arbetat som fritidsledare. Hon tänker göra det hon kan trots att en massa vuxna tar till orda och säger: ”Men vad förslår det?”
Jag tänker på pojken som gick till Jesus med fem kornbröd och två fiskar, trots att det han hade såg skrattretande lite ut, trots att matbristen antagligen sågs som ett problem för vuxna att lösa och att barn troligtvis skulle veta sin plats. På Greta som skolstrejkar för klimatet, trots att vuxna påtalar att hon ska pallra sig iväg till skolan, på Malala som vägrade stanna hemma från skolan trots dödshot. Och jag tänker på alla de barn jag träffat under mitt yrkesliv, barn som varje dag vaknat upp till stenhård motvind i form av föräldrars missbruk och ohälsa, mötta av samhällets oförmåga att agera och som ändå klivit upp ur sängen.
Jag tror inte någon av dessa gjort nån blåögd glädjekalkyl. Jag tror att de är undret, jag tror att hoppet är undret, att vi kan vara undret och jag tror att vi som är vuxna skall lyssna på våra barn och ungdomar. De är rättighetsbärare, jämlikar och medmänniskor med samma rätt att kämpa för sin vardag som alla andra.
Per-Ivar Östmann
Fritidsledare och musiker
Stenungsund
Lämna ett svar