I Växjö stift planeras en kurs för dem som arbetar med själavård/stöttande samtal för barn och unga inom Svenska kyrkan. Under förberedelsearbetet lästes två böcker av Ulrica Stigberg. I vår närhet finns tonårsbarn och boken gör en både upprörd, omskakad och diskussionslysten. Vi bad Ulrica skriva ett blogginlägg om vikten av att våga prata om porr och varför vi inom kyrkan inte får väja för detta område.
Bara ett knapptryck bort i våra barns mobiltelefoner finns en aldrig sinande tillgång på pornografi. En spännande men ofta skamfylld värld som på ett eller annat sätt når fram till våra barn och unga. Att exponeras för pornografi, det vill säga att råka hamna på en sida då man egentligen sökte efter något annat, kan ske i vilken ålder som helst då internetanvändningen kryper allt längre ner i åldrarna. Medelåldern för att medvetet söka efter porr är idag 12,3 år för pojkar och drygt 13 år för flickor.
Dagens mainstreampornografi innehåller ofta både verbala kränkningar såsom ”hora” och ”slyna” och fysiskt våld som örfilar, stryptag, att någon blir dragen i håret eller får ett könsorgan så långt ner i halsen att hen kräks. Med det i åtanke skulle man förutsätta att det runt våra barn och ungdomar finns en hel grupp med vuxna rustade att erbjuda motbilder, kritiskt ifrågasättande samt stöd till varje ung människa att hitta ett förhållningssätt till allt det pornografiska material som hela tiden pockar på uppmärksamhet från en nyfiken ung kille eller tjej på upptäcktsfärd efter svaren på frågorna kring sexualitet och lust.
Men så är inte fallet. En stor studie som genomfördes av Uppsala universitet 2014 visade på att 0 % av de intervjuade 16-åringarna hade pratat pornografi med en vuxen eller mött någon vuxen som lyft ämnet pornografi med dem.
Vad beror det på?
På den frågan finns många svar men dels finns det en stor okunskap kring hur pornografin förändrats under de senaste 15 åren, dels en ovilja och ofta oförmåga att prata om ett ämne man själv som vuxen tycker är laddat eller svårt att prata om. Vad ska man säga?
Något jag har märkt är att det viktigaste inte är vad vi som vuxna har att säga utan att vi inte drar oss för att lyfta ämnet utan att döma eller skamma. Våra unga kan inte rå för att det är spännande med sex, det är något Gud har lagt ner i de flesta av oss, inte heller kan min nioåring stå ansvarig för att hela hans mobiltelefon är full av pornografi. Den har vuxenvärlden skapat. Det är också vi vuxna som måste initiera samtalen och visa att vi förmår härbärgera det som de unga berättar.
Det som har gjort mig djupt bekymrad och också arg under de fyra år som jag samtalat med unga om pornografi är att det är så oerhört många som berättar att de vill men inte kan sluta konsumera pornografi. Det vi inte ska glömma är ju att det är oerhört belönande att konsumera pornografi. Hjärnans belöningssystem tänder på alla cylindrar och ger en njutning som för många är svår att hitta på annat håll. Dopaminet flödar men hjärnan behöver också mer och mer stimulans för att uppnå samma njutning igen. I dag konsumerar var fjärde ung kille pornografi varje dag. Hur många av dessa som inte förmår avstå framgår inte av undersökningen som presenterades av Linköpings universitet under Almedalsveckan i somras.
Min ständiga uppmaning vare sig jag möter föräldrar, lärare eller anställda i kyrkan är: ”Ta upp ämnet pornografi”. Som kyrka möter vi en enormt stor grupp med unga i vårt konfirmandarbete. Men tar vi vara på möjligheten att också lyfta pornografi under tiden vi får tillsammans? Gör du det i dina grupper? Om inte – börja med att dela ut ett papper med tre frågor som de anonymt får svara på:
”När mötte du porr första gången?”
”Vad är bra med att pornografin är så lättillgänglig idag?”
”Vad är dåligt med det?”
Och bara där har du gjort något väldigt viktigt och mycket unikt. Du har lyft ett ämne många vuxna väjer inför.
Ulrica Stigberg, präst i Fryshuskyrkan, författare till Mitt ibland oss – kyrkans utmaning kring nätpornografi och medförfattare till Visuell drog – om barn, unga och nätporr
Lämna ett svar