Det tog nästan två år, massor av timmar till planering, möten och samtal med otroligt kompetenta diakoner och andra med koppling till diakoni, innan boken kunde ta form. Onsdagen den 10 oktober hade vi bokrelease på S:t Sigfrids Folkhögskola i Växjö, mitt under Växjö stifts fortbildningsvecka.
Det är en sak att skriva en bok med en massa ideér och inspiration – det är en helt annan sak hur det uppfattas, tolkas och används. Vi bad Anna Molianen, diakon i Uppsala, att läsa och ge oss feedback.
Tack Anna!
”Som en rörelse”, Karin Ahlqvist och Charlotte Säll, Verbum 2018
”Vi behöver samtala om diakoni” skriver Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift i sitt förord till den nyutkomna boken ”Som en rörelse”.
Ja sannerligen! Vi behöver samtala om diakoni och vi behöver göra det mycket mer än vad vi gör idag. När jag läser ”Som en rörelse” så blir det tydligare än någonsin. I boken får olika yrkesgrupper utrymme att ge sin bild av diakoni och samtalen flödar fram, de intervjuade nästan sprutar ut diakonala tankar, känslor och idéer, men flera lyfter också en frustration över bristen på struktur och tydlighet kring diakoni i vår kyrka. Magnus Bodin uttrycker i sitt kapitel: ”Något som varje församling behöver fundera över är vem som styr uppdraget. Är det de anställda diakonerna, församlingarnas förtroendevalda eller förväntningar från medlemmar?” Jag tror att det är en springande punkt i det diakonala arbetet. Vem leder och styr diakonin i vår kyrka? Diakoni är hela församlingens uppdrag och diakonerna har de diakonala glasögonen. När dessa glasögon används och tas till vara på alla nivåer inom kyrkan tror jag att diakonin blir mer tydlig för oss alla.
Den forskning och litteratur som finns kring diakoni i Sverige är begränsad och som diakon suger jag i mig allt som publiceras. ”Som en rörelse” är inget undantag. Jag letar ständigt efter tydlighet och struktur för att själv navigera rätt i mitt uppdrag av att se de utsatta och svaga. Och i denna lilla nyutgivna bok lyckas författarna Ahlqvist och Säll ge mig något jag letar efter. Jag får samtalet, problematiseringen, de olika infallsvinklarna, svårigheterna och frågeställningarna. Varje kapitel inleds med konstnären Kent Wistis illustrationer som tillsammans med en bibeltext berör och lyfter boken till något mera där teologin blir det centrala i vårt diakonala uppdrag.
Ja, Fredrik Modéus, vi behöver samtala mer om diakoni och jag tror det är vägen framåt för att vi ska förstå och bli tryggare i vår diakonala identitet. För ”Utan diakoni stannar kyrkan” som det stod på diakonstudenternas tröjtryck på Ersta-Sköndals diakonutbildning för några år sedan. Förresten, är det någon som har en sådan tröja till salu? I så fall köper jag den gärna.
Lämna ett svar