Diakonins historia

Joh 1:1-15
Tavla av Kent Wisti
Från utställningen Som en rörelse – På spaning efter diakoni i vår tid.

Vi kommer i några inlägg framöver dela med oss av projektet Som en rörelse, som vi arbetat med de senaste två åren, och som inte bara är en bok. Till boken finns 13 målningar av Kent Wisti. Varje målning är kopplad till ett bibelord som i sin tur hänger ihop med ett kapitel i boken. Följ med oss i Som en rörelse och låt oss prata, diskutera, ventilera och debattera vad diakoni är och kan komma att vara.

Första kapitlet handlar om diakonis historia. Diakoniinstitutionerna i Sverige grundades på 1850-talet när samhällets fattigvård inte var så utvecklad. Diakonirörelsen växte fram som en lekmannarörelse, lojal med kyrkan men samtidigt kritisk. Så länge institutionsdiakoni var rådande i Sverige sändes vigda diakonissor ut i samhällstjänst som exempelvis sjuksköterskor, lärarinnor eller till ungdomshem. De manliga diakonerna jobbade till exempel inom kriminalvården och missbruksvården. De utförde således sitt diakonala uppdrag inom en samhällelig anställning. Identiteten låg i gemenskapen med institutionerna som de var knutna till. För diakonissorna, som till skillnad från de manliga diakonerna inte fick gifta sig, utgjorde institutionen familjen och det var dit de återvände efter sitt uppdrag och även vid semestrar. För diakonissor gällde celibatet fram till mitten av 1960-talet. Det var en stor förändring när det upphävdes, då institutionerna inte på samma sätt fungerade som en ställföreträdande familj.