Vi har i ett antal inlägg delat med oss av projektet Som en rörelse, som vi arbetat med de senaste två åren. Till boken finns 13 målningar av Kent Wisti. Varje målning är kopplad till ett bibelord som i sin tur hänger ihop med ett kapitel i boken. Vår förhoppning är att Som en rörelse får fortsätta att inspirera till att prata, diskutera, ventilera och debattera vad diakoni är och kan komma att vara.
Joh 21:15-17
Tavla av Kent Wisti
Från utställningen Som en rörelse – På spaning efter diakoni i vår tid.
Vi har kommit fram till det sista kapitlet och det handlar om samtalet som diakonalt verktyg. Inom församlingens verksamhet förekommer olika typer av samtal. Vissa samtal kan beskrivas som själavård. Själavård är ett förutsättningslöst samtal där vi utifrån den kyrkliga kontexten har rollen att också kunna möta det existentiella och andliga behovet hos människan. Flera av kyrkans medarbetare har också terapeutisk utbildning och använder terapeutiska metoder som verktyg i samtalen. ”Om vi tror på en närvarande Gud ska vi stå i dialog och relation med varandra, människor emellan, och därför är kyrkans uppgift att föra samtal.”
Kyrkan ska vara stolt över sin långa tradition av själavård. Det finns ett djupt förtroende för tystnadsplikten och för att kyrkan står ut med livet som det är. ”Hos många finns en stor tilltro till kyrkans samtalsrum som en plats att dela sin djupaste smärta, sina brister och sin längtan. Det förtroendet ska vi värna. Där behöver vi inom kyrkan också blotta vår sårbarhet, att vi alla brottas med att få ihop våra liv.”
Läs mer i kapitlet ”Turn shit into roses” – om samtalet som diakonalt verktyg, med Anna Nilsson Christersdotter och Sara Carlsson.
Lämna ett svar