Till innehåll på sidan
diakonibloggen

För människovärdet – inte för arbetsvärdet!

En sen kväll nås vi av nyheten att ytterligare en person i bekantskapskretsen blivit sjukskriven. Det är tyvärr ett alltför vanligt besked som vi nåtts av så många gånger de senaste åren. Och varje gång är en gång för mycket. Det räcker nu!

Under de senaste tio åren har vi fått stå vid sidan om och se en efter en av vänner och bekanta bli sjukskriva. Först hette det ”utbrändhet” eller att ”gå in i väggen”. Idag är den korrekta termen utmattningssyndrom. ”Utmattningssyndrom innebär att du har flera fysiska och psykiska besvär orsakade av långvarig stress eller andra påfrestningar i ditt liv. Att drabbas av utmattningssyndrom är vanligt och de senaste fem åren har antalet sjukskrivningar på grund av stress dubblerats. I slutet av 2017 var över 35 000 personer, enligt Försäkringskassans statistik, sjukskrivna för utmattningssyndrom.”
https://www.aftonbladet.se/halsa/a/l10627/det-har-ar-utmattningssyndrom–varningstecken-att-se-upp-for

Det är ofta kvinnor i vår egen ålder, runt 40, med högpresterande yrken och en uppbokad fritid. Men det är inte bara de som drabbas – vi ser både yngre och äldre och det slår över könsgränserna. Det är ledsna människor vi möter, trötta så in i livsnerven, besvikna, både på sig själva och samhället, och med en lång väg tillbaka. Många kommer så småningom tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivning men rehabiliteringen ställer stora krav, både på arbetsgivare och arbetstagare.

Det som är utmärkande och som gör oss så sorgsna och frustrerade är hur många det är som klandrar sig själva: ”Jag såg inte upp i tid”, ”Jag såg varningstecknen men ignorerade dem”, ”Jag lyssnade inte på min omgivning” och så vidare. Det är något ruttet i vårt samhällssystem när en efter en drabbas av både skuld- och skamproblematik inför ett fenomen som vi istället tillsammans borde motarbeta. Utmattningssyndrom är en av vår tids stora folksjukdomar och den botas inte enkelt genom att ”se upp i tid”.

Här borde vi i kyrkan gå före. Istället är Svenska kyrkan en av de arbetsplatser som många gånger genererar hög stress och ibland även innebär hotsituationer, vilket kan driva på en utmattning. Var femte diakon hade under det senaste året (relaterat 2015) upplevt någon form av hot eller våld i sitt arbete. Var femte hade dessutom varit sjukskriven på grund av stress i mer är två veckor, enligt en undersökning som Kyrkans Akademikerförbund lät göra år 2015.

Handledning, avgränsning och tillsammansarbete istället för ensamarbete kan vara några av nycklarna till akuta åtgärder. Att kontinuerligt påminna om behovet av egen reflektionstid och återhämtning en annan. Bibelordet från Markusevangeliet påminner oss: Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. (Mark 6:31)

Men akuta insatser är som att sätta plåster på redan uppkomna skador. För effektiv förändring krävs större insatser. Vi i Svenska kyrkan är fantastiskt duktiga på att med god kompetens fånga upp och stötta människor i den långa vägen tillbaka från utmattning. Vi har meditativa gudstjänster och mässor för stillhet och eftertanke och anordnar ”bara vara”-dagar. Vi bedriver sociala företag och samtal med mera.

Dessa insatser kan vara både akuta och förebyggande. Men nu är det hög tid att gå ett steg längre. Vi behöver en genomgripande förändring av värdegrund – ett gemensamt synsätt där hälsa får komma före arbete, en syn på oss där vi inte värderar varandra utifrån prestation utan arbetar med andra identitetsmarkörer. Vi behöver tillsammans agera kraftfullt förebyggande: för människovärdet – inte för arbetsvärdet.

Karin och Lotta på diakonibloggen

Detta är vårt nya ämne på diakonibloggen.com. Har du egna erfarenheter, tankar och synpunkter kring temat? Hör gärna av dig till diakoni.se@gmail.com.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *