I hela mitt liv har jag arbetat med människor och älskat det! Mina insatser inom vård och utbildning har varit viktiga för andra och därmed också meningsfulla för mig själv. Men så började jag tappa nyfikenhet och intresse. Känslan av att vara inkompetent och ineffektiv kom smygande. Från att ha varit stark, positiv, engagerad och målmedveten, till att långsamt malas ner och känna mig svag och som ett offer. Vaknätterna var många och krafterna tröt. Sjukskrivning eller bitterhet var de enda framtidsalternativen. Jag kände inte igen mig själv och gillade inte det jag såg. Idag är jag glad för erfarenheten. Likaså för mod, kraft och andras stöd. För det fanns en tredje utväg.
Stressrelaterade sjukdomar ökar kraftigt. Framför allt drabbas kvinnor. Ibland talas det om bitterhetssyndromet som arbetsplatsens nya ohälsa. I de kvinnodominerade sektorerna är kommuner och landsting de stora arbetsgivarna med drygt en miljon anställda, där mer än 80 % jobbar inom utbildning, vård och omsorg. Många av dessa känner igen sig i min berättelse. Många anstränger sig till sitt yttersta för att göra ett bra jobb, trots att de lider, skäms och är rädda.
Bland det finaste man kan göra är att arbeta för andra, men prislappen är utsatthet och sårbarhet. Man möter berättelser från elever och studerande, från klienter och vårdtagare, från patienter och deras anhöriga. Summan av alla berättelser urholkar. Här finns mer brist än hjälp. Hur orkar man med den insikten? Till detta kan läggas mötet med människors kamp för sin rätt, den som kan bli både aggressiv och hotfull. Var hittar man insikt, tålamod och kraft att hantera detta på rätt sätt?
”Fysisk och emotionell belastning inom de kvinnokodade sektorerna är negativa följder av arbetsvillkor och arbetsmiljö och drabbar både kvinnor och män som befinner sig där; det är inte en fråga om kön utan exponering” konstaterar arbetsmiljöverket i en rapport. Det här är större än ett individuellt, kvinnligt problem, där ansvaret för gränssättning eller för brister ligger hos den enskilde individen.
Om vi kan förekomma utmattning, så har vi mycket att vinna, såväl i mänskligt lidande som ekonomiskt. Vi behöver arbetsgivare som ser, lyssnar och agerar i förväg. Vi behöver våga blotta oss själva och vår egen sårbarhet. Men vi behöver också lära oss att stå ut i vanmakten. Vi har inte råd att låta bli!
Kraft och mod till oss alla i den kampen!
Janett Borgström
arbetar idag som certifierad coach i eget företag, där hon hjälper klienter att hitta balansen i sitt liv. Besök hennes hemsida här.
Temat är utmattning och stressrelaterad ohälsa. Har du egna erfarenheter, tankar och synpunkter? Hör gärna av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar