På tisdag deporteras kristna systrar och bröder till Afghanistan. Det land i världen där det är näst farligast för kristna att leva. Väldigt många människor har gjort allt vad som står i deras makt för att förhindra det som nu sker. Det är ett slag mot de människor som måste lämna landet. Och det är ett slag mot oss som kan vittna om deras tro.
Vad göra?
Vad göra när det inte finns någonting vi kan göra?
Vi behöver besinna oss. Vi vill inte fly när vi ser vargen komma, istället vill vi besinna oss. Se sakernas tillstånd och få fatt i ett sätt att fortsätta vandra kärlekens väg. Kärlekens väg som aldrig går någon annanstans, utan som alltid börjar på den plats där vi har våra fötter. Och på vilken vi färdas bäst med små, små steg.
Vi ringer i våra klockor och vi ber. Vi ringer i våra klockor och vi ber. När alla möjligheter är uttömda finns ett uppdrag kvar. Det är den delen av vårt missionsuppdrag som handlar om att vittna. Stå kvar och bevittna det som sker. Inte fly till febril aktivitet och heller inte in i förlamande passivitet. Nej, stilla, och med öppna ögon ska vi se, för att kunna säga; Vi var där! Vi såg! Och vi kommer att vittna!
Vi talar inte ofta om vittnesbördets juridiska dimension. Det finns en sådan, för det finns tillfällen då vi inte kan vara tysta, utan då det är en skyldighet att tala. På tisdag klockan 12 kommer vi att ringa i våra klockor och vi kommer att be. Vi kommer att besinna oss, förbli stilla och med öppna ögon se, och vi kommer att vittna.
Läs mer här om Svenska kyrkans engagemang för asylsökande och konvertiter
Mer om klockringniningen och bönen kan du läsa här.
Ann Aldén, kyrkoherde i Jönköping och ordförande i Jönköpings Kristna Samarbetsråd
Lämna ett svar