För fyra och ett halvt år sedan insjuknade jag i ett allvarligt utmattningssyndrom. En kombination av ohanterliga utmaningar i yrkeslivet som psykolog sammanföll med de tunga småbarnsåren, och en dag tornade den berömda väggen plötsligt upp sig. Eller, snarare tedde det sig som en avgrund som öppnade sig. De mest grundläggande hjärnfunktionerna tycktes falla sönder, lösa upp sig i dimma. Kroppen skakade och sjöng som en cymbal. Minnet läckte som ett såll – ord, namn och åtaganden rann mellan fingrarna. Benen vek sig dagligen. Alla ljud skar i öronen som naglar mot griffeltavla. De enklaste vardagliga uppgifter – att hämta posten, att koka potatis, att ta bussen – var plötsligt helt övermäktiga. Jag var utslagen och utlämnad till andras omsorg.
Att så fullständigt förlora sin förmåga att fungera som människa, mamma och medborgare var naturligtvis en skräckinjagande upplevelse. Jag kan inte önska någon att behöva gå igenom den resan genom underjorden. Just därför ter sig den nåd som visade sig genom sjukdomen så förunderlig.
De första åren efter insjuknandet var jag i princip låst till hemmet. Jag spenderade dagarna i ungarnas saccosäck, med hörselskydden på. Ingen distraktion stod till buds, inte ens från den egna tankeprocessen, som var så trasig och fragmenterad att den inte ledde någonstans. Vad kan en människa göra i den situationen? Det enda nålsögat som stod till buds: att sträcka sig mot Gud, i en hjärtats ordlösa bön om vila, lindring, hållande.
Bland vännerna som delat erfarenheten av grav funktionsförlust till följd av utmattningssyndrom har vi, bara delvis på skämt, kommit att kalla det utmattningsväckelsen: den där djupa, kroppsliga insikten att jag är buren, mitt i min yttersta oförmåga. Hur kan det komma sig (frågar vi varandra över telefon, eftersom vi inte orkar ses), att jag känner allt som så levande nu? Hur är det möjligt (viskar vi till varandra, så att ingen ska tro att vi är galna eller sjukskrivna bara för att ha det mysigt), när allt rasar omkring mig, att jag plötsligt erfar en tillit – en ordlös visshet att allting, ytterst sett, är precis som det ska? Varifrån kommer den där levande närvaron som är så mycket större och mer grundläggande än min egen? Den som fyller mig med vördnad, erbjuder sig själv, vill träda fram som tillvarons centrum, när jag inte längre kan fylla mitt liv med görande och tänkande?
Jag har längtat efter att leva i den närvaron, men kanske kunde jag helt enkelt inte stilla mig tillräckligt för att verkligen erfara den i vardagen. Utmattningen däremot, den förde mig dit, genom att ta ifrån mig alla andra val.
Människan som så småningom reste sig ur saccosäcken är en annan än den som föll ner där. En uttömd men samtidigt liksom fördjupad version, med en annan ödmjukhet, medkänsla och tillit, som tycks komma ur ett nytt erfarande av Guds närvaro. På ett paradoxalt vis tycks den oförmåga som fortfarande kvarstår, och som utesluter en återgång till livskarusellen av ständigt aktivt görande, vara en gåva. Den skyddar från tidens galenskap och hjälper mig att stanna kvar nära källan, i vetskapen om att det jag vill göra för andra behöver komma från denna djupa, lyssnande närvaro för att ha ett verkligt värde.
Jag vill inte romantisera utmattningssyndrom, eller på något sätt hävda att någons sjukdom är Guds avsikt. Den kritik som riktas mot tidsanda, organisationskultur och arbetsgivares bristande ansvarstagande för den skenande ohälsan är nödvändig och riktig. Ändå känns det viktigt att dela den här erfarenheten: så som kaos sagts vara granne med Gud, kan utmattningen vara granne med mystiken.
Om du befinner dig på din egen underjordsresa, med all den förlust och smärta den innebär, hoppas jag att du, trots allt, kan fråga dig: är det möjligt att det finns en skatt gömd också här? Kan det, mitt i kaoset, vara verkligt att vår Guds lag är vetekornets: att Gud gör nytt liv också i oss, just när vi fallit, på näsan i leran och ner i mörka jorden? Vilket nytt liv kan få växa i det tysta inom dig, just nu, just för att du inte längre kan göra något själv? Jag önskar att du ska få ana den mystiska nåden och friheten i att Gud kan och vill göra något gott av det du går igenom. Någon gång kan du komma att se tillbaka och säga med förundran: ”Jag önskar ingen annan detta, men jag hade inte velat vara utan det.”
Helena Ringnér bor i Jonsered med sin familj. Hon har ett stort intresse för meditation och kontemplativ bön, och när orken tillåter leder hon meditation på Domkyrkoförsamlingens stilla dagar i Göteborg. Till hösten börjar hon på kyrkans grundkurs i Vadstena.
Med detta inlägg avslutar vi temat om utmattning och stressrelaterad ohälsa. Tack till er som delat egna erfarenheter, tankar och synpunkter! Låt oss fortsätta uppmärksamma detta och tillsammans verka för ett friskare arbetsklimat. /Karin & Lotta
Lämna ett svar