Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Svartgrundet

”Det vi kallar diakoni är i sin kärna paternalismens raka motsats”…”Att våga möta fattiggubbens igenkännande blick kräver det mod som vi gett namnet tro. Den diakoni som inte bottnar i sin egen långfredag blir låghalt. Det går inte att bära evangelium till någon man ser ner på, även om över- och underordningen bottnar i ömkan och en vilja att göra gott.”

Orden är hämtade ur Svartgrundet av Kent Wisti (Verbum, 2019), den första delen i en trilogi, där del två, De tillhöriga, gavs ut redan 2018.

Kent Wisti har ett sätt att uttrycka sig som drabbar. Redan bokens första stycke griper tag då författaren sätter ord på människans existentiella ensamhet genom att berätta om en speciell val som upptäcktes på 90-talet. Denna val visade sig sjunga i en helt egen frekvens, vilket gjorde att hon inte kunde göra sig hörd eller förstådd för andra valar och därför blev helt isolerad. Världens ensammaste val.

I Svartgrundet utgår Kent Wisti från sitt möte med den bygd i Österbotten som hans morföräldrar kom ifrån. Centrala för reflektionerna är fattiggubbarna, de insamlingsbössor i form av träskulpturer som ännu finns kvar i många kyrkor i Österbotten. Fattiggubbarna, en del tillverkade under missväxtåren på 1800-talet, stod utanför kyrkan som en påminnelse om solidaritet. ”Vi är alla fattiggubbar. Det är sanningen” konstaterar författaren, inspirerad av Martin Luther.

Kent Wisti ger fattiggubben en kristologisk tolkning: ”Vi befinner oss alla på platser i tillvaron där det bara är fattiggubben som känner igen oss. Platser där vi viker undan blicken i skam, där människor ser bort, och där vi inte ens känner igen oss själva.” Att samtidigt kunna se sig själv i fattiggubben är avgörande när det handlar om diakoni och mission menar Wisti. ”Fattiggubben delar allas vår utsatthet i vår frånvändhet från varandra och inkrökthet i oss själva.”

Svartgrundet rör vid det som handlar om det innersta hos en människa, om att gå sönder, om ensamhet, utanförskap och skam, om otillräcklighet och rädslan att bli avvisad. Boken är en ömsint och finstämd skildring av vår mänskliga brustenhet och sårbarhet. Samtidigt ger den hopp och förtröstan om igenkännande, kärlek och tillhörighet. Och berättar om trotsigheten i att mot bättre vetande plantera ett vinterkörsbärsträd på en liten lövformad ö i Österbotten. Kent Wisti har ett unikt språk som berör och samtidigt når längre ut och djupare in. Läsningen av Svartgrundet efterlämnar en kvardröjande värme.

”Det är vad jag förmår, inte mer än så.

Det är hastigt och trött

men en dag skall alla namnlösa marschera längs

våra avenyer i en stolthetsparad.

Vi otillräckliga skall spänna vår skuggsida som

en stormduk och var och en skall nämnas vid

namn.

Från fyllecellerna, institutionerna och öppen-

vårdsmottagningarna springer siffrorna ut som

bokstäver.

Alla skall stå frikända inför det barn vi en gång

var, och tomheten i bröstet skall vara en lämnad

grav.

Förundrat skall vi stå längs stadens trottoarer

och säga till varandra:

Så vackert orkestern spelar.

Storklockan ringer till sabbat i var kämpande

själ, och kören sjunger:

Vänt no tills mamm diin ha vori ett en skeed så

fåår do sii ho gott e vaar.”

 

Charlotte Säll, diakonibloggen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *