Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Vi får aldrig glömma

Jag var tonåring och hade precis börjat gymnasiet. En fantastisk tysklärare hittade oss lite vilsna och förvirrade tonåringar och lärde oss att böja både ackusativ och dativ. Men hon gjorde något mer. Hon var en sån där som vi så ofta pratar om idag, en viktig vuxen en som såg oss, inspirerade och lyckades med att inte bara förmedla kunskap utan också beröra oss.

Det var 1989 och muren hade precis fallit. Hon ordande ett utbyte med en klass från forna Östtyskland. Tolv stycken tror jag vi var som satte oss på tåget till Berlin och som fick möta en vänlighet, en förvirring och ett land mitt i en omvälvande tid. Det satte sig nånstans i hjärtat – att se de stora grå byggnaderna, få hacka loss en egen sten från muren, att se taggtråd nedmonteras och uppleva glädjen när jag och min utbytesvän for fram och tillbaka med tunnelbanan – på ställen som för inte så länge sen var förbjuden mark.

Under besöket tog vår lärare med oss ut till Sachsenhausen som använts som arbets- och koncentrationsläger. Det var mitt första möte i praktiken med andra världskriget och jag minnas skyltarna ”Arbeit macht frei” och jag minns platsen som användes som avrättningsplats och jag minns hur jag grät, hur jag inte kunde sluta gråta, hur grymheten och det ofattbara liksom kröp in under skinnet och jag skämdes – skämdes över att vara en del av en mänsklighet som var så grym.

Förra sommaren tog jag med mina ungar till Auschwitz. Tysta gick vi där i stora gruppen med en guide som tog oss igenom byggnad efter byggnad och som vid en av ugnarna bad oss att av respekt ge de döda offren en minuts tystnad. De var så tysta sen barnen, så berörda och omskakade, det var ju trots allt inte så länge sen det hände. Det är en tid som till och med de kan relatera till – det var då deras far- och morföräldrar föddes, och i skolan har de fått både lyssna till och möta överlevare från lägren.

Vi kan inte fly från ondskan, inte hänvisa det till något som har varit och aldrig kommer att ske igen. Vi måste leva och lära av historien och aldrig någonsin glömma vad som skett.

Idag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen på många platser i landet. Låt det bli en dag då vi upprepar frasen – Låt oss aldrig glömma!!

Karin på diakonibloggen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *