Dissonansen i vardagen håller på att göra mig galen, solen skiner och våren brister ut i det jubel jag vanligtvis dras med i med en sorts rus inombords, men nu känns det livsfarligt att gå ut, som om någon släppt ut en osynlig och doftlös livsfarlig gas. Det har pågått så länge att människor omkring börjar förfalla, några skriker i desperation om konspiration, andra hukar sig inomhus i skräck för den osynliga döden, en del lever i förnekelse och försöker med gnisslande tänder låtsas som att precis allt är som vanligt.
Kvällstidningarna häller bensin på elden med löpsedlar som skriker ut skräckscenarier och sociala medier rullar sig i människors oro likt en nyss utsläppt gris i färsk lera. Den ena efter den andra försöker komma på nåt sätt slå mynt av krisen eller flytta fram sina egna politiska positioner med människors rädsla som drivkraft.
Ibland känner jag också paniken stiga inombords, jag vill också skrika och anklaga, jag vill också ta en genväg till en blek och tunn version av sinnesfrid, men jag hittar ingen att skylla på, jag inser att jag inte kommer undan. Jag kan inte få panik, en pappa med panik är inte det mina barn behöver, en fritidsledare med panik fixar inga mysiga mellanmål på fritids, en bror eller son med panik är inget för syskon och föräldrar att luta sig mot.
”Var inte rädd” ekar inom mig, ”få åtminstone inte panik” tänker jag när jag inte riktigt klarar att omfatta de eviga orden, men vad ska jag göra då? ”Gör som du brukar göra” viskar en liten röst inombords. ”Skriv om hur du känner, sjung orden” så det gör jag, jag skriver min ångest och oro, jag skriver min vrede, mitt hopp och min längtan, jag skriver och sjunger orden tills jag sitter där i soffan med en låt om att hoppas och längta nerskriven på baksidan av en räkning. ”När det här är över” heter den, ett par dagar efter att jag rafsat ner orden och sjungit igenom den några gånger bestämmer jag mig för att spela in den, en månad efter det är den klar och ute på alla digitala plattformar. Jag hoppas innerligt att den kan vara en tröst för dig som också kämpar mot oron och hopplösheten och jag hoppas att vi snart kan ses igen ”när det här är över”.
Per-Ivar Östmann, fritidsledare och musiker, Stenungsund
Du kan lyssna på Spotify eller YouTube.
Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar