Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Skarpare konturer

Plötsligt var det som om det lades en filt över vår värld. Som när man lägger en filt över en undulatbur. Det blev mörkt och tyst. Kvittret tystnade och den febrila aktiviteten ebbade ut. Så även i vår kyrka. Alla event inför fastan, alla konfirmandläger, födelsedagskalas, körjippon, grupper med gamla och unga rann oss ur händerna. Vad skulle vi hitta på nu? Vad fanns vi till för nu?

Och så ställdes vi inför det faktum att vi blev tvungna att ställa om våra gudstjänster – vår kärna och utgångspunkt. Vi vet att följden av det blev ett oavbrutet flöde av gudstjänster och andakter i vår
facebook och så vidare.

Men vad hände med mig Sara Carlsson, diakon i Ljungarums kyrka i Jönköping? Hur kom det här att påverka just mig? För oss diakoner och så även för mig fortsatte våra dagar ungefär som förut med den skillnaden att vissa samtal byttes ut till telefonsamtal och våra kalendrar fylldes på med en del praktiska bestyr för att hjälpa dem som inte kunde ta sig ut. Vi som jobbar tillsammans i Ljungarum började med något för oss helt nytt – samlas för morgonbön varje morgon. Enkelt, stilla och innerligt. Efter någon vecka var vi rörande överens om att detta var viktigt och att det ville vi fortsätta med.

Gudstjänstförberedelserna minskade ner till ett kort samtal i förbifarten, men märkligt nog gjorde inte meningen och betydelsen detsamma. Tvärtom. Som om våra böner blev tydligare när allt kvitter runtomkring tystnade. Som om konturerna av vår lilla gemenskap blev skarpare. Vårt uppdrag att be för världen och alla människor som ryms i våra tankar och hjärtan blev viktigare än vad det någonsin varit. Min relation till Gud har aldrig känts så självklar och okomplicerad som nu. Som om jag har varit alltför upptagen av allt kvitter att jag har missat se till det viktigaste. Som om frånvaron av nattvard, liturgi och alla ritualer jag har blivit upplärd i och blivit van vid fick mig att istället uppleva Guds självklara närvaro i mig och i allt jag gör. Antalet gudstjänster jag går i, antal gånger jag är med i nattvarden i veckan, antal barn jag tar emot i barngruppen eller antal andakter jag håller i grupperna bestämmer inte min relation till Gud.

Jag tror att vi alla försöker hitta en mening med den här tiden vi lever i nu och jag är inte säker på att det finns någon. Däremot tror jag att det finns en del positivt att vinna ur den paus vi befinner oss i. Så även för oss som har tagit på oss som livsuppgift att hjälpa andra människor att hitta Gud. Vi behöver en paus för att själva hitta Gud.

Sara Carlsson, diakon

Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentarer

3 svar till ”Skarpare konturer”

  1. Profilbild för MariaDahlgren
    MariaDahlgren

    Tack för en vacker reflektion och kloka ord Sara.

    1. Profilbild för saraex

      Vad roligt att höra Maria!

  2. […] På diakonibloggen där jag skriver ibland har jag skrivit en reflektion om hur ensamheten och tomheten som Covid19 förde med sig har påverkat i det jag står i till vardags https://diakonibloggen.com/2020/07/03/skarpare-konturer/ […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *