Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Så parallellt med att vi fortsätter dela inlägg om corona kommer också några boktips.
Lilla Sorgeboken – om att förlora och börja om på nytt, Göran Larsson, Verbum 2019
Sorg är en del av livet, av att vara människa och den drabbar oss alla på olika sätt under vår livstid. Vi kan inte värja oss ifrån den även om vi ibland försöker ta genvägar. Genvägar finns väl egentligen inte? Enda vägen ut är igenom. Och den vägen finns och är möjlig. Sorg går över men inte av sig själv eller för att tiden går.
Det innebär att vi behöver gråta, sörja, minnas, vara arga och besvikna, vara i avgrunden, i mörkret – och det är en del av sorgearbetet och läkearbetet – och också använda de läkevägar som finns för att ta oss igenom sorgen.
Göran Larsson – präst, leg. psykoterapeut och författare skriver om sorgen, processen, läkevägar på ett enkelt och naturligt sätt och med ett nästintill poetiskt språk som med sin enkelhet berör. En bok genom sorgens landskap. Sorg som inte bearbetats har en tendens att påverka oss. ”Gamla sorgeminnen som inte fick finnas och ledsenstunder som inte fick visas, klumpar ihop sig inombords. Ogråtna och omötta tårar lägger sig som en tagg och törne i rosengömman och förmörkar livets ljusa och vackra.” ”Livet gör saker med oss utan att fråga om lov. Utan att kolla om det passar just nu eller om vi orkar med det. Dagar då livet tar och inte ger, när allting skaver och gör ont”.
Kanske behöver vi lära oss att sörja, inte vara rädda för sorgen, se den som en naturlig del av livet, att möta livet med allt vad det innebär och att inte skydda andra från sorg och förlust.
Författaren berättar om gråtens olika nivåer. Ett fantastiskt sätt att beskriva sorgens olika faser, om sorgearbetet som ett läkearbete, att sörja mig fri, om att i läkearbetet tillåta mig att mitt i sorgen bli buren, dela min sorg med någon som inte tröstar utan bara finns där och vågar ta emot min sorg och förtvivlan när allt känns hopplöst och meningslöst. Som inte kommer med tomma ord utan finns där med medkänsla och närhet.
Ett stycke som jag speciellt fastnar i är om skuld och idealisering och vikten av att tala sanning. Hur vi när vi har svårt att möta vår egen skuld kan ha en tendens att idealisera den som avlidit. När vi sörjer behöver vi möta allt, både det goda och det som inte var bra.
Den här boken hade jag gärna haft i min hand när jag drabbades av sorg och den ger mig också en påminnelse om hur viktigt det är att tillåta andra att vara i sin sorg, att som medmänniska kunna möta den svåra sorg som någon drabbats av, att ”bara” vara där, intill, som inte försöker trösta eller ta bort det som gör ont.
Lilla sorgeboken ger mig en känsla av styrka, mod att möta det svåra och återigen påminnas om att livet består till en del av just sorg men inte bara. Och att genom sorg och läkearbete finns det hopp. Hopp om att sorg går över.
Monica Sölvesdotter Olsson
diakon
Lämna ett svar