Det framstår med en sådan tydlighet, hur vi har inrett vårt universum till en trygg och ombonad plats att leva i, för oss själva och för våra barn. Säkerheten framför allt. De farliga hålen har täppts till. Räcken och ramper har byggts upp och vaccinationsprogram rullats ut. Allt för att eliminera riskerna och göra tillvaron robust och stadig. Parallellt har vi sänkt garden. Vi har utvecklat ett förhållningssätt som säger; sjukdom och olycka är sådant som drabbar andra. Arbetslöshet; det drabbar inte mig.
Och så händer något vi inte råder över. Vi ställs i en situation vi inte kan påverka. Vi upptäcker att tryggheten och säkerheten vi tidigare upplevde var relativ. Ett virus och mycket ställs på ända. En pandemi och det blir tydligt hur nakna och sårbara vi egentligen är. Hur illusorisk den trygghet och säkerhet vi kände egentligen var.
Den amerikanske psykologen Rollo May talar om ödet, som är ett historiskt träffande begrepp. Han talar hellre om ödet än om kausalitet och determinism. Det är ödet som drabbar oss. Ödet är ingenting vi väljer eller planerar för. Men dess följder måste vi ta konsekvenserna av.
På ett individuellt plan vet vi att det är så. Här lär vi oss leva med det som händer; med en cancerdiagnos, med en partner som vill separera. Vi frågar oss varför? Varför just jag? Och får sällan några tillfredsställande svar. Istället anpassar vi oss och lär oss att leva utifrån nya förutsättningar. För det som Rollo May kallar för ödet är inte ett problem att lösa, det är något vi behöver förhålla oss till, leva med och göra det bästa av. Och det är också vad människan gör.
Just nu är det vår bön att ett Corona-vaccin tas fram skyndsamt. Ett vaccin som kan bromsa den ödesdigra framfart som sjukdomen Covid -19 kommit att få. Vidare också att sjukvården fram till dess ett vaccin är på plats, ska förmå ta hand om alla som är sjuka. Och det är vår bön att vi allihop ska orka leva i den isolering som det offentliga Sverige manar oss till. Vara kloka, omdömesgilla och ansvarstagande i relation till varandra.
En dag finns ett vaccin som kan sätta stopp för virusets framfart. En dag kan sjukvården återgå till ett normalläge. En dag kan vi ta varandra i hand, omfamna varandra, ställa till med fest och vara nära de människor vi älskar. En dag kan vi hålla stånd mot Covid -19 – bara för att drabbas av något nytt och något annat. Något vi inte har bett om, men som vi ändå måste ta konsekvenserna av. Livets villkor är sådana. Tryggheten kan vi inte skapa själva.
Evangeliet, det goda budskapet till dig och mig, är att vi inte vilar i våra egna händer – utan i Guds. Vi vilar i Guds händer. Och om vi lever eller dör, så hör vi Herren till. Jag avslutar med en dikt av Peter Curman som heter tillit. Den fångar människans sårbarhet och möjlighet.
Tillit
Att vila med livets hela tyngd
Ytterst på ett grässtrå
Är din enda möjlighet.
Där i det yttersta av det skyddslöst mjuka
Finns din trygghet
Din berggrund.
Ann Aldén, kyrkoherde, Jönköpings församling
Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar