Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Så parallellt med att vi fortsätter dela inlägg om corona kommer också några boktips.
Rum för livet – att hitta språk för verkligheten, av Kerstin Dillmar och Lars Björklund, Argument Förlag, 2019.
”När livet blir riktigt svårt kan vi känna att vi blir alldeles utom oss. Det betyder att den existentiella ensamhetsupplevelsen blir större än vad vi klarar av att hantera. Även om ingen annan människa fullt ut kan följa med oss in i vår existentiella ensamhetsupplevelse, är det av största vikt att någon ändå finns för oss och kan skapa ett skydd för vår förtvivlan, våra trånga andetag och hjärtat som får kämpa för varje slag.”
Detta är Kerstin Dillmars och Lars Björklunds tredje bok tillsammans. En av de tidigare, Identitet och uppdrag, har diakonibloggen tidigare recenserat. I Rum för livet – att hitta språk för verkligheten ger författarna vägledning för själavårdare att möta konfidenter i det existentiella skavet, när livet inte är som vi önskat, velat eller föreställt oss. De pekar på att livet är komplext med olika beståndsdelar som ska fungera parallellt. Tillvaron kan då upplevas komplicerad fast det främst handlar om att se tillvaron som den är, som en kubistisk målning som kan ses från olika håll med olika perspektiv.
Dillmar och Björklund bygger sina resonemang på att våra liv är uppbyggda på en tresidig modell bestående av mening, identitet och relationer, där alla sidor relaterar till varandra. När dessa grundkomponenter i livet inte motsvarar våra bilder eller förväntningar uppstår ett existentiellt skav. Där menar författarna att samtalet behöver ges utrymme, att själavårdaren har en uppgift att tillsammans med konfidententen söka finna vägen framåt. Ett existentiellt skav är inte detsamma som psykisk ohälsa – det är en sund reaktion på livet och det faktum att allt i våra liv inte är som vi önskade att det skulle vara.
Boken är indelad i sex kapitel – om verkligheten med dess olika beståndsdelar, om att hitta språk när det svåra drabbar som hjälper oss att gå från det outhärdliga till det uthärdliga, om frågorna som saknar svar. Vidare handlar det om människans egna existentiella rum där erfarenheten av tillit eller misstro ger riktning för vår reaktion på olika händelser i livet, om gestaltande för både barn och vuxna som ett sätt att bearbeta olika händelser och tankar och slutligen om trons betydelse för processen vidare – tron på hur konfidentens verklighet ser ut. Överensstämmer berättelsen med det verkligen upplevda? Författarna menar att det är en förutsättning för att komma vidare, att berättelsen får vara som den är utan att förskönas eller förminskas.
Avgörande för hur en konfident går vidare från ett existentiellt skav är att det finns en närvarande själavårdare som kan lyssna och stå kvar även då en människa befinner sig i en existentiell ensamhet som inte kan delas. Själva mötet är verktyget. ”Mötet lindrar vår upplevelse av att vara utom oss och hjälper oss att ta tillbaka oss själva till något som går att hantera. Mötet är ett sätt att försöka dela det som vi redan vet inte går att dela. Det kan verka som en motsägelse men ändå bli till tröst.”
När jag läser den här boken är det ordet närvaro som stannar kvar, och som institutionssjälavårdare blir jag inspirerad och stärkt av kloka tankar om det viktiga mötet mellan oss människor i vår existentiella utsatthet. Att den existentiella hälsan är något viktigt för kyrkan att arbeta med blir jag ännu mer övertygad om efter att ha läst Rum för livet. Våra kyrkorum kan i sig vara det viktiga existentiella rummet. ”I våra kyrkor är det ofta högt i tak, och vi kan leka med tanken att rummet konstruerats så just för att allt vad våra liv rymmer ska kunna få plats. Allt vi känner, tänker och är kan rymmas. Tillit och oro, hopp och gnagande ovisshet får plats på en och samma gång” … ”I rummet där det är högt i tak blir då och nu och det som ska komma till ett. Gud finns överallt, men det heliga rummet är en särskild konkret plats som vi kan kliva in i för att sedan också kliva ut i det vanliga igen.”
Inte minst efter den här våren tänker jag att det är av stor vikt att vi i kyrkan tar människors existentiella skav på allvar, att vi är närvarande och hellre än att bara leverera fina svar lyssnar på de frågor som verkligen ställs.
Charlotte Säll
Lämna ett svar