Tänk om man bara skulle lägga ner allt och starta om. Vad skulle hända då? Vilket sorts kyrkoliv skulle börja spira då?
Jag har funderat på det här många gånger. Bakom tanken ligger en upplevelse av kyrka och församling mer som förening likt frimärkssamlarklubben än som de heligas gemenskap, mer som producent av verksamhet och kulturella upplevelser än sökande liv hos Gud i bön och gudstjänst, mer som underhållare än upprättande. Inte för att evangelium har saknats, utan för att verksamheterna många gånger har blivit mål i sig själva. ”Hur ska vi få folk till kyrkan?” diskuteras ofta, men många gånger missar vi frågan ”Varför ska vi få folk till kyrkan?”. Och samtidigt är det inte helt säkert vi menar samma sak: ”Vad är kyrkan?”. Kyrkorådsledamotens önskan: ”Kyrkan borde synas mer på gatorna!” är tecken nog på det även om vi egentligen förstår och instämmer i vad som åsyftas.
Kyrkan är vi – gudsfolket – inte organisationen eller de anställda eller ens prästen. Organisation och personal finns för att stötta och leda kyrkan/församlingen/folket mot det liv vi är kallade till: det hela och upprättade i Jesu närhet. Kyrkan syns således på gatan varje dag. För det är där vi rör oss.
Nu har vi fått en särskild möjlighet. Coronapandemin är en förbannelse och en utmaning. Men den kan också vara långfredagen ur vilken en ny påsk kommer. Vi har inte ställt in kyrkans liv, vi har ställt om. Det har vi varit noga med att kommunicera. Produkten där jag finns är mer bön och ökad tillgänglighet i kyrkorna, fler samtal – både spontant på gatan och uppringande till församlingsbor, breddad diakoni och förnyat gudstjänstliv som via webben har större räckvidd och målträff ut än förut.
Vad vi än gör efter det här så måste vi vara vaksamma så vi inte oreflekterat ställer tillbaka till precis som det såg ut förut. Jag tror i och för sig det är omöjligt. Vi har öppnat så många nya dörrar och verkligheten kommer se helt annorlunda ut med ny nöd, nya behov och nya frågor. Men om vi nu vågar börja om utan allt det vi gjorde förut: var börjar vi då?
Det borde väl vara ungefär i det hörn vi trängts in i och utgår från just nu: apostlarnas undervisning, bönen, brödbrytandet och den inbördes hjälpen. Och utifrån det låta gemenskap och fördjupning växa. Det är inte utan att det är lite spännande ändå.
Richard Thörn, kyrkoherde Södermöre Pastorat
… och hur fortsätter vi? Vi knyter ihop säcken på ett sätt nu och tackar er som delat tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Också till hösten kommer vi att lyfta temat, då mera med inriktningen vad som sker i spåren av den här speciella tiden vi lever i. Tills dess fortsätter vi att recensera böcker under sommaren. /Karin & Lotta
Lämna ett svar