Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Även denna sommar som nu blivit höst, delar vi med oss av några boktips:
Vem såg mig då, av Susanne Dahl och Kent Wisti, Argument Förlag, 2020
Det är en bok som får mig att orka mitt i trötthetskaoset i den lokala mataffären när tröttheten och uppgivenheten satt sin prägel på dagen så det känns snudd på övermäktigt att göra en så banal sak som att handla till middagen. Den får mig att inte känna mig ensam när jag står vid min sorgens plats och minns och saknar. Det är där vid min sorgens plats som jag lite förstulet kikar runt på dem runt omkring mig och, i ljuset av författarnas text, känner en enveten ivrig liten låga av hopp och påminns om bilden av trösteänglar:
”Vi rolösa kan ana dem där de står alldeles nära och stilla bakom ryggen på människor när livet har gått sönder och allt gör ont. De lägger kanske någon gång en hand på axeln och stannar alltid kvar.”
Det är där boken rör sig – mellan vardag, liv, sårbarhet, ensamhet och hopp. Den kliver rakt in med små mjuka men så träffande raka varma beskrivningar. Den flyr inte och förskönar inte. En bok om sorg, saknad och kamp men samtidigt en bok om längtan, närvaro och om tröst.
En bön för det som inte blev
Jag behöver en gud för allt det som inte blev
En närvaro som inte är rädd för frånvaron
Dagarna som aldrig blev
Det som aldrig hände bär ibland
en större tyngd än det som blev
Det ofärdiga och olevda
Det osagda och ogjorda
Det som väcker mig ibland om nätterna
Det som håller mig kvar i ett grepp som säger
att jag borde vara någon annanstans
Att jag borde valt och handlat på ett annat sätt
Och ingen annan än du har hört mig viska och sucka
Ljuda på ord jag inte vågat säga
Det här är en bön för allt det som inte blev
För smärtan i det som togs ifrån mig
För skulden över det jag slarvade bort
Det här är en bön för orden jag borde ha sagt men som aldrig kom över mina läppar.
Det här är en bön för allt som blev ogjort
Det ofärdiga och olevda
Jag behöver en gud för allt det som inte blev
En närvaro som inte är rädd för frånvaron
Susanne Dahl är studentpräst och det är hon som utifrån en text om trösteänglar av Kent Wisti har skrivit korta reflektioner/dikter på samma tema. Kent Wistis målningar i dova mättade färger ger boken en ytterligare dimension. Jag skulle vilja betrakta dem som stora tavlor med texterna bredvid för att sakta läsa -igen och igen.
Karin Ahlqvist
Lämna ett svar