Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Även denna sommar som nu blivit höst, delar vi med oss av några boktips:
Otålig i hoppet, Antje Jackelén, Verbum 2020
Att vara otålig i hoppet – vad betyder det egentligen? Faktum är att jag tycker mig få svaret (spoiler alert) först i bokens sista mening. Men också såklart i insikten att ärkebiskop Antje Jackelén skrivit boken under kort tid den konstiga våren år 2020. Det tyder onekligen på otålighet!
Hopp är inte glättig optimism. Jag är vansinnigt trött på orden ”vi ställer inte in, utan om”. På riktigt – är det något vi har gjort så är det ju att ställa in! Boken handlar naturligtvis om den pandemi som drabbar, men också om den kyrka vi är. Ärkebiskopen diskuterar vad som händer när fokus blir diakoni och digitala lösningar. Och att när allt ställs in, får vi anledning att fundera på om det vi är och gör faller under rubrikerna basföda eller underhållning. Det är en viktig distinktion som jag tänker kan få ligga till grund för de samtal som förs om vad som ska starta upp, vad som ska offras och vad som är omistligt.
I motsats till optimism är hopp mod att leva när det värsta händer och det värsta har hänt. Hopp är också relation och i boken ges fyra grundrelationer som definierar mänskligt liv: relationen till Gud, relationen till skapelsens helhet, relationen till andra människor och relationen till mig själv. Optimismen ser ständig framgång, hoppet orkar se det goda i vardagen, men också över tid. Att se att ”tecken kan bryta fram på oväntad tid och på oväntade platser”.
Hoppet är inte en känsla, det är inte individuell frälsning. Hoppet är en spaning efter det löfte som givits oss. Apropå individualism finns i boken också ett inspel till debatten om dödshjälp!
Hopp är också att nåd kommer först. Det spelar ingen roll vad vi gör i krisen, vilka beslut vi fattar, för nåden finns där redan innan, under och efter. På det sättet kan hoppet ge oss kraft. Jackelén menar att hoppet också behövs när andra runtomkring oss känner förtvivlan. Ett slags ställföreträdande hopp för andra. Så att vi kan växeldra hoppets uppdrag.
Boken är inte särskilt lång, men den är tät. Jag upplever att den har tagit lång tid att läsa. Inte för att den inte är bra, utan för att jag har behövt tid för att förstå orden. Den som väntar sig tio tips för att orka vara glad under en pandemi bör se sig om efter annan litteratur. Den här boken ger tuggmotstånd, och förhoppningsvis ett hopp som kräver arbete, och som just därför håller över tid. Denna recension har bara plockat upp några av alla de perspektiv som boken innehåller. Här finns många teologiska utgångspunkter!
Mycket glädjande innehåller också boken ett inlägg om det allmänna ”diakondömet” och det är för mig första gången jag ser det i skrift. Ett faktum som med glädje måste anges när recensionen skrivs för diakonibloggen.
Frida Ohlsson Sandahl
Lämna ett svar