Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Även denna sommar som nu blivit höst, delar vi med oss av några boktips:
”Hoppets dynamik” av Werner G. Jeanrond, Verbum 2020”
Hoppets dynamik”, det vill säga hoppets kraft eller rörelse. Blott titeln lockar till läsning. ”Kärlekens teologi” (2010) hette första delen i Werner Jenaronds projekt att skriva sig igenom de välkända tre dygderna; tro, hopp och kärlek.
Denna andra del handlar förvisso lika mycket om kärleken som om hoppet. Jeanrond understryker att kärleken rymmer de andra två, ja mer än så: Guds överflödande kärlek till skapelsen är grunden till allt liv, en förutsättning för var människas existens. En följd blir därmed att boken om hopp handlar lika mycket om kärlek. Med tydlig front mot allt som tenderar att begränsa Guds kärlek endast till Kyrkan och till den bekännande kristne driver han rakt igenom boken en vidgande, kulturöppen och interreligiös grundlinje. Jeanrond menar att den grundläggande öppenheten och generositeten ligger i evangeliet självt.
”Relation”; begreppet, eller bättre företeelsen, är grundläggande i Jeanronds framställning. Avsikten med människans liv i världen är relation. Allt som driver åt individualisering skymmer genomgående Guds avsikter. Några exempel: Hopp är i grunden relationellt. Hoppet, liksom kärleken, får grund och riktning i fyra relationer; till Gud, till andra människor, till mitt under livet framväxande jag och till den pågående skapelsen. Hoppet är per definition något jag står i tillsammans med andra, snarare än något som främst handlar om mitt eget. Frälsning handlar främst om skapelsen fulländning, snarare om allt skapats relation till Gud än om ett individuellt skeende. Frälsningsbegreppet förvanskas när det fångas av individen. Frälsningens hopp rör allt levande utan att allt levande för den skull tvingas eller förutsätts vilja vara en del av hoppet. Himlen och evigheten är för Jeanrond reell, men med säkerhet annorlunda än vi föreställer oss. Han tillåter sig konstatera att tanken på ett himmelskt liv utifrån vad bibel och tradition ger, ter sig ganska tråkigt… Men hoppet om en relation med Gud och med den frälsta och återlösta skapelsen, skapar längtan inför den verklighet om vilken vi vet så lite.
Jenarond ger en kort men tydlig exemplifiering av teologihistoriens reflektion över hoppet, alltifrån fornkyrka till modern tid. Han ställer såväl kritiska frågor till som lyfter fram både romersk-katolska och reformatoriska tänkare. Citaten ställs jämte och genomlyses av den kärlekens och relationens teologi som Jeanrond driver, vilket resulterar i såväl bifall som tveksamhet. En globaliserad värld förutsätter, menar han, en vilja till dialog och lyssnande in i andra kulturer och religioner än den kristna. För Jenarond är detta ingen uppoffring eller något som anständighet kräver. För honom är ett inkluderande av ”den andre”, den för mig eller kulturen/traditionen främmande, nödvändig utifrån evangeliet och Guds skapelses avsikt och fulländning. Jeanrond tvekar i sammanhanget inför språkbruket ” kristet hopp” eller ”kristen kärlek”. Han talar hellre i termer av ”hoppets kristna praxis” eller ”ett kärleksnätverk” (kärlek till Gud, medmänniskan, mig själv och skapelsen) för att undvika ett otillåtet tolkningsföreträde.
Werner Jeanrond skapar praktik och närhet i en framställning som i vissa delar rymmer många ord och något av ett ”teologens finlir”. Den läsare som känner sig ovan vid det senare kan med behållning hoppa över somliga delar och ändå få med sig så mycket för grundläggande: Hopp är något annat än förhoppning. Hopp är något annat än optimism och positivt tänkande. Hoppet är kärleksrelationer – de fyra ovan nämnda – som också är bärare av det goda. Det radikala hoppet vågar också hoppas på det till synes omöjliga; ”När allt hopp var ute hoppades Abraham” (1 Mos 17:15).
/Hans Boeryd
Lämna ett svar