Äntligen vaccination på ingång och försiktigt känner vi hur hoppet sipprar in som ljuset genom en nästan sluten persienn. Vi har lärt mycket om oss själva och varandra på vägen och kanske är vi kloka nog att ta det med oss vidare in i den nya tillvaron.
Jag är en av dem som kan se många fina konsekvenser av den svåra tid som har varit. Kanske hör det till min personlighet att jag som ett sätt att överleva det svåra ser det positiva även i en svår situation. Utan att för den skull förringa eller förneka det svåra. En av de fina konsekvenserna handlar om mitt eget liv. Jag har verkligen behövt slå ner på takten, vara hemma mycket och ta hand om mina närmaste. Det jag vill berätta om här är en annan positiv konsekvens som den här tiden har medfört. Nämligen relationsskapande. Skapande av relationer som förmodligen aldrig hade blivit under vanliga omständigheter. Relationer som höjt livskvaliteten avsevärt för båda parter.
I Jönköping tog kommunen på sig att samordna handlingshjälp till behövande invånare i slutet av våren 2020 och Svenska kyrkan var en av fler frivilligorganisationer som blev verkställare av hjälpen. Jag som kontaktperson för vårt distrikt tog emot ”beställningar” från kommunens samordnare, då personer hört av sig dit och bett om handlingshjälp. En av beställningarna var från Ove, en för mig då ganska okänd person. När vi väl möttes kände jag igen honom från våra soppluncher. Han hade ganska nyligen hittat dit och anslutit sig till vårt lilla gäng med ensamstående män som är våra soppluncher trogna. Trots att han bott i samma lägenhet granne med kyrkan i dryga fyrtio år var det en relativt ny bekantskap för oss. En otroligt varm, klok och tänkande man runt åttio som på grund av sin ålder och luftrörsbesvär verkligen kvalar in som en bland övriga i riskgruppen. Hans handlingslistor skvallrade om att han gillar att laga mat trots sin isolerade tillvaro. Grädde och fina råvaror. Spännande människa. Jag insåg snabbt att där fanns mycket livserfarenhet och också en förnöjsamhet över livet som det egentligen är, bortsett från de rådande omständigheterna. Vid midsommar inföll min semester och mina kollegor tog över ansvaret för handlingshjälpen. Jag passade på att ta ut lång semester.
Min kollega Fredrik, vaktmästare i Ljungarums kyrka, har hjälpt till med handlingshjälpen under min semester. Fredrik har många strängar på sin lyra men har aldrig jobbat med socialt arbete och enligt egen utsago inte heller handlat mat så mycket i sitt liv. Till en början hette det att han gärna fortsatte med handlingshjälpen och kontakten med Ove efter min semester för att arbetsuppgifterna i övrigt minskat och att Fredrik som är en sann arbetsmyra gärna vill ha att göra. Allteftersom förstod jag att det handlade om att en ömsesidig relation utvecklats. Oves bror, tillika hans bästa vän och förtrolige, gick hastigt och oväntat bort under sensommaren. Fredrik fanns där då. Lyssnade och brydde sig. Utan tvekan gick det att lägga till ännu en sträng på Fredriks lyra, den medmänskliga, diakonala. Om jag pratar med honom själv om det svarar han ödmjukt att ”äsch, det gör väl alla när det krisar”, men det vet vi som jobbar med diakonalt arbete att riktigt så bra är det inte. Jag är helt övertygad om att handlingshjälpen skapade en ny mening för min kollega.
Frågar jag Ove om Fredrik svarar han med värme på sin klingande västgötska: ”Vi pratar om möe ja o Fredrik. Å jag behöver inte ge han nön lista längre, han vet va ja sa ha.” Bakom de orden ligger förtroende som kan uppstå män i mellan. Det där som inte kräver en massa stora ord. Utan bara finns. Det är fint.
Sara Carlsson, diakon
Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar