Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Vi behöver varandra för att fungera tillsammans

För mig betyder varje levererad matkasse och medicinpåse en påminnelse om hur bräcklig vår tillvaro är och hur snabbt allting kan förändras.


2020.04.07 Handling till äldre i Masthugget i Göteborg som håller sig inomhus på grund av coronapandemin. Foto: Kristin Lidell/IKON

I vanliga fall, när vi inte har en pandemi som ställer allt på sin spets, har jag förmånen att få arbeta med besökstjänst. Det innebär att jag besöker äldre som inte längre har möjlighet att delta i församlings- eller samhällslivet på samma självklara sätt som tidigare. Vid dessa besök kan ett samtal vid köksbordet om allt mellan himmel och jord vara det som önskas. Men det kan lika gärna vara att få hjälp med att gå till frisören eller att åka ut en tur och ta en fika någonstans. Eller varför inte ett parti femhundra eller Canasta, när vännerna sedan länge blivit för skröpliga för att kunna komma på besök. Huvudsyftet är att minska utanförskap och ensamhet, och om man är församlingsmedlem även kunna bibehålla en kontakt med kyrkan och känna en delaktighet med vad som händer i församlingen.

Nu under coronapandemin har jag tyvärr inte möjlighet att göra hembesök, då restriktioner för att minska smittspridningen stoppar dessa. Istället får jag använda brev, telefon och e-post för att kunna hålla kontakt med dem som normalt sett får hembesök, samt ett och annat kortare samtal vid dörren, med säkert coronaavstånd mellan oss. Den nya arbetssituationen har medfört att jag fått den stora förmånen att ställa om mitt arbete från att göra hembesök till att ta emot mat- och apoteksbeställningar via telefon, och sedan plocka ihop och leverera varorna till avsedd mottagare. Detta är ett fint samarbete mellan en lokal handlare, kommunen och flera av kyrkorna på orten.

Vad betyder en gjord leverans för mig? Ja, jag kan inte tänka mig en mer tacksam arbetsuppgift för tillfället! Glädjen och tacksamheten jag möter när jag lämnar matkassar och medicinpåsar är helt överväldigande. Samtidigt är jag själv en person som alltid har försökt att lösa det mesta på egen hand. Men i mötet med medmänniskorna vid leveranserna har jag förstått att det inte är helt lätt att plötsligt bli utlämnad till andras mer eller mindre godtyckliga hjälp. Detta, att rätt kunna uppskatta den hjälp som min medmänniska erbjuder mig, är inget man lär sig genom teoretisk utbildning eller genom en knapptryckning på en mobil eller vid datorn, utan det är i praktiken som denna erfarenhet kan komma en till del. I mitt fall var det en insikt jag fick ta till mig när jag själv för några månader sedan behövde just samma hjälp som ovan. Då härjade coronaviruset i hela vår familj och gjorde oss helt kraftlösa och gjorde även att vi inte kunde ta oss utanför bostaden. Då behövde jag mina medmänniskors omsorg för mig och min familj när ingen av oss kunde ordna det mest basala: livsmedel och mediciner.

Foto: David Alin

Så för mig betyder varje levererad matkasse och medicinpåse en påminnelse om hur bräcklig vår tillvaro är och hur snabbt allting kan förändras – då jag själv plötsligt inte kunde lösa problemen utan måste lita på att mina medmänniskor fanns där för mig när jag behövde hjälp. Den insikten har ökat min respekt, ödmjukhet och tillit för den som får leveransen och som, genom att hålla sig i karantän, gör en stor uppoffring för alla oss andra. Och som är villig att ta emot min och frivilligmedarbetarnas hjälp med mat- och apoteksleveranser. För mig innebär också det här arbetet att jag känner stor meningsfullhet i min tjänst, på samma sätt som hembesöken gör, när vi inte har en pandemi som styr vårt arbete och möjligheter till hembesök. Båda parter är viktiga; givaren och mottagaren, och jag tror att det är betydelsefullt om samma person kan få vara både givare och mottagare vid olika tillfällen i livet, för att kunna få en förståelse för den andra personens känslor och upplevelse. Vi behöver varandra för att kunna fungera tillsammans.

Stefan Hedenborg, diakoniarbetare i Värnamo

(Något bearbetad text från publicering i församlingstidningen Paxat, Värnamo)

Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *