Rädslan för och längtan till den andre

En person kommer in i bussen. Stelnar till: ”Oj vad det var många här”, tänkt eller uttalat. Trycker liksom ihop sig, för att hålla sig så långt ifrån de andra som möjligt. Det hade varit bättre om jag inte var här. Har jag tagit någon annans plats? Skulle det vara bättre för de andra om jag inte vad här? Borde jag stannat hemma?

Samtidigt har glädjen att möta en medmänniska – kanske till och med ”vem som helst” blivit vanligare. Längtan efter närhet och kramar har nog aldrig varit mer talbart. Empati har väckts. Rädsla för den andre som ett potentiellt hot har väckts. Där väntar oss ett viktigt arbete som samhälle.

Vår Gud bär sår. Gud är med oss i smärtan. Liknelsen om den förlorade sonen illustrerar att kärleken, värmen och förlåtelsen redan väntar. Oroa dig inte för morgondagen, men ge mat till den som hungrar, kläder till den som fryser och glöm inte den som är sjuk eller sitter i fängelse. Det är vårt evangelium, dessa ögonblick av möten. Mysteriet är att lita på!

Att leva med en sjukdoms eller förlusts realitet, att leva under hot om ökad smärta och döden. Det gäller oss alla i någon mån, men vissa är mer drabbade än andra. Det finns inga garantier, bara ett flämtande hopp. Att leva i detta kan vara en kamp för livet, där paniken kommer krypande. Då är det stort när personen tar steget att önska samtala med någon från Sjukhuskyrkan. När jag bjuds in att vara med här, i livets och dödens dynamik. Det är på allvar och det gör skillnad att inte vara ensam i det svåra. Det försvinner inte, men något sker när vi delar. Gemenskapens mysterium. Och ibland har jag förundrats över att det fungerat även över telefonen eller en chatt med en människa jag aldrig mött. Många far illa av ensamhet. Kyrkan kan arbeta för att människor ska finna en hand när de sträcker ut sin hand, att de ska möta en röst när de höjer upp sin röst. Vi behöver fortsätta att utveckla gemenskapens infrastruktur ännu mer och också själva stå där med en varm blick som söker vår nästa.

Roger Olofsson Bagge, överläkare i kirurgi, berättar på Sahlgrenskas Instagram om när han blev så dålig i Covid-19 att han hamnade på intensivvårdsavdelningen. Han kunde knappt se eller höra. ”Det är mitt starkaste minne, en person som håller mig i handen.” En hand, ett tecken på att någon vill mig och möter mig som människa. Du håller mitt liv i din hand. Och ytterst Gud.

Klara Roxbergh
diakon i Sjukhuskyrkan

Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta