Ja, det är en orolig tid, men det är också en eftertankens tid. När vi blir tagna ur vår vardag, får bromsa upp och har tid att ställa frågor som: Vad är viktigast? Hur vill vi leva vårt liv med varandra?
Händer tvättas, spritas och knäpps i bön. Avstånd och närhet tydliggörs och orden formas bakom munskydden. Det är korsdrag i det lilla samtalsrummet. Fönster och sinnen är öppna. Där i samtalet utkristalliserar sig en smärtsamt flytande verklighet.
Jag tänker på sociologen Zygmunt Baumans berömda term ”liquid modernity”: samtiden präglas av det odefinierade, det som flyter; vi har aldrig varit så fria som nu, men det gör också att vi saknar ramar och stöttepelare. En själ i exil, för att tala med kulturantropologen Mikael Kurkiala.
När livets komplexa sidor visar sig, när ångest och oro gör sig påmind, när känslan av sammanhang söker kompassriktning behöver vi ofta trevande få provtänka våra tankar och känslor. Att i själavård få möta någon som lyssnar aktivt, delar kloka sätt att förhålla sig till ovissheten och låter olika perspektiv mötas i livets kalejdoskop. Det kan tyckas omtumlade och obehagligt att treva efter sin existens, att finna sitt existentiella språk för att uttrycka sin innersta identitet, men livserfarenheten säger att ”Den längsta resan är resan inåt”. Så skrev diplomaten Dag Hammarskjöld, som hade rest över hela världen men inte nått vägs ände i sin inre resa.
Själavården – den inre resan – har inte sällan en livsviktig funktion, en möjlighet till samtal och reflektion kring oro, skuld och inte minst hopp. De andliga traditionerna, med det rika arvet av berättelser, riter och rum, bär ofta på djupa insikter om människans inre och kan därför inta en viktig roll i den kris vi befinner oss i.
Ja, det är en orolig tid, men det är också en eftertankens tid. När vi blir tagna ur vår vardag, får bromsa upp och har tid att ställa frågor som: Vad är viktigast? Hur vill vi leva vårt liv med varandra? Men också en tid då vi bör fråga: Hur vi vill leva inför och med Gud? Vi behöver en ny berättelse om vår plats och vad som är verkligt viktigt. De andliga traditionerna kring förändring och uppbrott kan vara till stor hjälp liksom den förtröstan, uthållighet och det hopp som andlig praktik kan ge. Tro, hopp och kärlek, kommunion och caritas för att tala med professor Katie Erikssons omvårdnadsteori.
Vi kan inte ta bort oro, ensamhet och rädsla. Men vi kan hjälpa varandra att omvandla rädsla till hopp, oro till omtanke och ensamhet till kärlekens gemenskap. Den fördjupade insikten bär vi med oss.
Med vänlig hälsning
Pamela Garpefors
Kyrkoherde
Victoriaförsamlingen, Berlin
Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar