Till innehåll på sidan
diakonibloggen

En tillgänglig och otillgänglig kyrka

Det kändes så bra och mänskligt att kyrkvärden såg de sörjandes behov. Särskilt i sorgen har vi ett behov av närhet. Det är plågsamt att tvingas hålla avstånd när man behöver närhet och gemenskap som mest.


Förra året kom jag vid något tillfälle till högmässan när maxantalet enligt de nya pandemirekommendationerna redan var uppnått. På kyrkporten satt det en lapp att det var fullsatt. I stället fick jag åka hem och delta i gudstjänsten via Facebook. Efter den söndagen gick jag allt tidigare till kyrkan för att få fira gudstjänst i kyrkorummet. Det var fler än jag som tänkte så och ofta var kyrkan ”fullsatt” en halvtimme innan högmässan skulle börja. Det blev tydligt att församlingen i första hand vill träffas i kyrkan för att fira gudstjänst.

Vid ett tillfälle hade jag kommit i god tid och efter en stund var vi så många som tilläts närvara. Det satt ett sorgehus med några sörjande långt fram i kyrkan. Strax innan gudstjänsten skulle börja märkte jag att kyrkvärden hade släppt in ytterligare några personer som hörde till den sörjande familjen. Nu var vi egentligen för många. Det var inga problem att hålla avstånd mellan sällskapen, kyrkan är stor. Det kändes så bra och mänskligt att kyrkvärden såg de sörjandes behov. Särskilt i sorgen har vi ett behov av närhet. Det är plågsamt att tvingas hålla avstånd när man behöver närhet och gemenskap som mest. Vad hade hänt om kyrkvärden hållit strikt på de exakta reglerna? Hur hade de sörjande reagerat? Vad hade de fått för bild av kyrkans omtänksamma gemenskap?

Det har vuxit fram en gemenskap runt gudstjänsternas och andakternas livesändningar på internet. Deltagarna (eller tittarna) hälsar på varandra och kommenterar. Det är trevligt och lättillgängligt. Men det är svårt att ersätta den fysiska gemenskapen med att sitta i ensamhet vid varsin skärm. Församlingsmedlemmarna har en längtan till varandra.

Sedan pandemireglerna ändrades och enbart åtta personer får delta i gudstjänsten på plats i kyrkan är vi nu helt hänvisade till diverse skärmgudstjänster. Även om jag längtar efter att fira högmässa i kyrkan kan det faktiskt vara ganska bekvämt att sitta hemma i soffan och se på gudstjänst. Familjen kan enkelt samlas, vi behöver inte åka i väg, vi kan sitta i pyjamas och till och med äta frukost eller dricka kyrkkaffe samtidigt. Men det är inte alla som har förmånen att kunna följa en distansgudstjänst tillsammans med familjemedlemmar. Kyrkan har aldrig varit så tillgänglig som nu. Samtidigt känns kyrkan och dess gemenskap så oerhört otillgänglig.

Min förhoppning är att vi inte blir alltför bekväma eller vänjer oss av med att ta oss till kyrkan för att fira gudstjänst. Vi behöver församlingsgemenskapen i vårt möte med Gud. Kanske kan man se pandemin som en sorts fastetid. Vi får avstå mycket och förbereda oss för att glädjen ska kunna bli stor när vi åter kan samlas.

Henric Jonson, församlingsmedlem och förtroendevald

Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *