Det jag hoppas och tror att vi kommer ta med oss när vi framöver får vara i den ”nya vanliga” tiden är att vi alla bär med oss att vi kan hamna i en utsatt livssituation, pandemi eller inte, det kan gå fort och vara ovisst. Att omtanken om varandra kan vara det som gör att man orkar en dag till.
2020 blev som för många andra ett år där vi möttes av en ny vardag, ett år där diakonins ledstjärna – flexibilitet – fick följas hela vägen.
Söndagen den 15:e mars, det är första dagen på något som kom att bli ett mycket märkligt år. Pandemin hade börjat komma på allvar även i vårt område, vilket gjorde att vi innan gudstjänsten den här dagen beslutade att vara behjälpliga med att handla mat, hämta mediciner och så vidare till dem som bor inom pastoratet. Vi fick direkt med oss den lokala ICA-handlaren, frikyrkoförsamlingen i byn och några ideella medarbetare. Inte kunde vi tro att vi nu, drygt ett år senare, fortfarande skulle hålla på med vårt stöd med handling, matdiakoni som vi kallar det. Men så blev det, och slutdatumet som minst sagt varit väldigt flexibelt flyttas fram i samma takt som vaccinationsplanen flyttas fram.
Diakonin har under året fått flera nya uttryck, där bland annat öppna kyrkor, distanspromenader och till och med torsdagsträff för hela pastoratet på distans, ”Korv med bön”, har varit en del av nya sätt att möta varandra på. Att möta varandra i det lilla sammanhanget har blivit än viktigare och uppskattat ju längre tiden gått. Att få en hälsning på ett vykort, att få ett telefonsamtal när man minst anar eller att vi har den extra tiden för att vid matbeställning och leverans ha möjlighet att mötet mellan människor ska få ske, det livsviktiga mötet!
Året som gått kommer det att pratas, diskuteras och utvärderas mycket utifrån. Vi har alla hamnat i nya och utmanande situationer som med största sannolikhet ingen av oss tidigare varit med om. Men samtidigt har det som vi normalt möter under ett år skett även i år – människor möter sorg och sjukdom, hamnar i ekonomisk utsatthet, ensamhet, missbruk och kriminalitet. Arbetet har fått ta sig lite andra uttryck.
Det jag hoppas och tror att vi kommer ta med oss när vi framöver får vara i den ”nya vanliga” tiden är att vi alla bär med oss att vi kan hamna i en utsatt livssituation, pandemi eller inte, det kan gå fort och vara ovisst. Att omtanken om varandra kan vara det som gör att man orkar en dag till.
Håkan Cansund, diakon
Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar