Vi sitter i samma båt, vi delar samma oro, samma rädsla,
det gör att jag inte kan stå vid sidan av.
När jag ser tillbaka på året som gått ser jag, att arbetet under pandemin har inneburit att vi har behövt uppfinna hjulet under körning. Metoderna fanns inte, verkligheten stämde inte överens med kartan, vi fick ta oss fram i okänd terräng. Allt försvann, strukturen, inga hållpunkter, men nu efter ett år upplever jag att arbetet har varit oerhört meningsfullt. Förutsättningarna för arbetet har förändras så många gånger under året. Vi har tvingas släppa taget, planera, tänka om, inse att det vi tänkt inte går att genomföra, förändra, anpassa, digitalisera. Min roll skulle jag beskriva som: spindel, diplomat, gränssättare, vid några tillfällen en platt spindel, som rest sig igen, dragit sig tillbaka men kommit igen.
Mötena med människor blev så viktiga. Samtalen när man ringde och beställde varor, småpratet kring handlingslistan, vilken korv som är godast, vad man skulle laga för mat, frustrationen över att inte kunna gå och handla själv. Mötena på var sin sida tröskeln när kassarna levererades, glädjen över det mänskliga mötet som visserligen var kort men så betydelsefullt. Vi sitter i samma båt, vi delar samma oro, samma rädsla, det gör att jag inte kan stå vid sidan av, jag är också berörd och detta är något jag måste förhålla mig till i mötet med människor.
I skrivande stund har jag än en gång fått bekräftat att helheten är mer än summan av delarna. I Kalmar har diakonerna börjat ha korta digitala möten en gång i veckan där vi delar hur vi har det, vad som är på gång och vid de mötena väcks idéer om vad vi kan göra tillsammans som kollegium i olika frågor. Någon delar en tanke, någon annan hakar på och det blir en idé om hur vi kan gå vidare tillsammans. De här mötena hade nog inte kommit till stånd om inte pandemin hade varit!
Hur är vi relevanta som kyrka? Vi finns där, vi är beredda att lyssna, vi är beredda att erbjuda nya former av mötesplatser, vi fortsätter att be och fira gudstjänst. I Kalmar har vi precis bjudit in till en digital samtalsgrupp för sörjande, vi har bara hunnit mötas en gång så jag kan inte förmedla några erfarenheter än, men jag tror att det är viktigt att kyrkan har beredskap att erbjuda arenor för möten på andra sätt än vi brukar. Vi behöver också ha beredskap för att ta emot människor som behöver samtala om vad pandemin har gjort med oss.
Britt Jonasson
Diakon, samordnare diakonimottagningen
Heliga Korsets församling
Vi skriver om det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar