Helt plötsligt blev allting tråkigt

Hur ofta har vi tråkigt egentligen? Hur ofta har jag tråkigt? Våra barn hade nog svarat att det är tråkigt oftare än jag svarar. Jag har nog egentligen aldrig det riktigt tråkigt. I vanliga fall. Jag älskar mitt jobb, har aldrig känt av söndagsångest. Jag trivs i mitt hus, i samhället jag bor och lever nog egentligen i den bästa livsfasen man kan genom pandemitid. Med man och barn och barn som är i de åldrarna att de fortfarande vill vara hemma med oss vuxna och vi behöver inte stoppa dem från att åka till ”nya sociala kontakter”.  

Jag har det så bra. Och egentligen har jag inget att klaga på. Men ändå vill jag klaga. Pusta och stånka och tröstas av att de till och med i Bibeln suckar. 

Min hjärna ställde om jättesnabbt från Icke-Corona-diakon till Corona-diakon. Älskade utmaningen att få tänka om, tänka nytt. Testa saker vi inte testat innan och lägga mer tid på annat som vi drömt om att lägga tid på. Hembesök utanför uteplatser, nedanför yttertrappan, oändligt många telefonsamtal, samtalspromenader, messenger-chattar, köp-med-dig-soppa, kaffe utomhus tills vi nästan blåste bort och underbara uppvaktningar på god distans.

Mycket aktivitet men ändå så mycket inställt och framflyttat på obestämd tid. 

Men nu blev allting tråkigt. Julens utmaningar var över. Ny termin i ovisshet och långsammare tempo i vardagen. Och så tråkigt.

I min tjänst som diakon får jag ofta frågan hur jag orkar ge så mycket till andra människor? Jag är ofta glad och arbetar i högt tempo och älskar att mingla. Hälsar och småpratar med många och helt plötsligt bränner samtalen till och blir djupa, innerliga och äkta. Men småpraten är lika viktiga som de djupa. Att vinka på damen i bilen får mig att tänka på henne en stund och skicka upp en bön till Gud för hennes liv och situation och förhoppningsvis skickade jag en sekunds leende in i hennes liv. Gud ger mig mycket energi, glädje, fantasi, ork och inspiration. MEN, som min kloka själavårdare förklarade för mig, jag FÅR också så mycket glädje, ork, fantasi och inspiration av alla jag möter!! Även de jag möter i mitt arbete och som diakon. Och dessa möten saknar jag så otroligt.

Vi säger ofta att vi blir till i Guds ögon. I Hans blick blir vi till. Det är så vackert. Och vi blir också till i varandras ögon. Vi får bekräftelse, glädje, uppmuntran och ofta nödvändig distans till våra egna bekymmer. Jag längtar så tills livet fylls av dessa blickar igen.

Emma Tolf, diakon

Vi lyfter det som pågår i spåren av den pandemi som ännu präglar tillvaron och om kyrkans roll i det. Vill du dela med dig av tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta