Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Bokrecension – Så mycket skäppan rymmer

Ibland handlar en bokrecension om mycket mer än att bara läsa en bok.
Att bli omskakad till exempel.


Sommaren är här och diakonibloggen presenterar ett antal boktips av skiftande slag. Håll till godo!

Först ut är en bok som också faller under ett annat tema. I några inlägg uppmärksammar diakonibloggen en del av vår svenska historia som många av oss inte riktigt känner till eller gärna vill glömma – nämligen bemötandet av minoritetsfolk i vårt land genom historien. Idag uppmärksammar vi historien kring Tornedalen genom en bokrecension.

Så mycket skäppan rymmer av Myria Malm. Lusima Böcker, 2019

Jag har en stor kärlek till norra delen av vårt land och har haft förmånen att åka långt norrut flera gånger, både sommar- och vintertid. Det är något exotiskt över de mäktiga vidderna, de vindlande älvarna, de stora skogarna och de tystlåtna människorna. När diakonibloggen kontaktades av en bokförläggare med böcker om Tornedalen blev jag genast intresserad. När jag fick boken i min hand konstaterade jag förtjust att den hade något så ovanligt som ett bokmärkesband, något som jag annars bara sett i kyrkliga böcker såsom biblar, psalmböcker och kyrkohandböcker.

Ändå dröjde det innan jag började läsa. Jag insåg att det, för att ge en berättelse ur en tornedalsk kontext rättvisa, krävdes lite mer förkunskap än den jag hade. På förläggarens rekommendation tittade jag på en dokumentärserie på SVT play ”Jag var en lägre ras”. Jag förfasades och skakades om. Visst kände jag till det föga smickrande faktum att Sverige tidigare hade ett statligt institut för rasbiologi, men vad det faktiskt innebar för människor i praktiken hade jag inte kunskap om. Ilska och sorg över en historia där människor särbehandlades och förnedrades genom bland annat skallmätning gjorde mig tårögd genom hela den där serien. En av svenskarnas stora hockeyikoner, Börje Salming, medverkar i serien, liksom min favoritdeckarförfattare Åsa Larsson. Hennes böcker har inspirerat mig i min kärlek till Lappland.

Så mycket skäppan rymmer är den första boken i en planerad serie. Den är ingen roman, inte heller handlar det om lyrik. Författaren själv kallar den för utvecklingsroman. Bokens speciella karaktär har sin grund i att den först var en blogg som tack vare Kulturrådet kunde bli en bok. Författaren beskriver sin uppväxt i berättelser som reflekteras genom den vuxnas ögon. Boken berättas för en tänkt lyssnerska, Anna. Berättelserna om uppväxten på 60-talet i Kiruna med omnejd färgas med citat från Beatles som också präglade den tiden. Här finns också korta inlägg med blodtryck och puls, rapporter från den vuxna Myria.

Myria berättar om de första uppväxtåren i gruvstaden Kiruna, om familjens flytt till byn Svappavaara. Hon beskriver händelser, iakttagelser, relationer till vänner och släktingar och reflekterar kring det. Det är varmt och personligt. En berättelse om en särskild tidsperiod i den allra nordligaste delen av vårt avlånga land, med en särskild historia. För den som vuxit upp i liknande sammanhang torde den vara en stor källa till igenkännande. För mig som sörlänning blir det återigen ett beskådande liksom utifrån, att lyssna och att vilja men inte riktigt kunna förstå.

Förläggaren beskriver som en bakgrund till boken att det ”finns en ´snäll´ civilisationskritik i den men framförallt handlar den om lärandet och upptäckter som föräldrar och släktingar skickligt dolde. Inte ens skolan tog upp att skallmätning och annat berörde förfäderna i ganska nära anslutning till tiden i boken.”

Vad kommer boktiteln ifrån, kanske någon undrar. Myria, som idag enligt egen utsago ”lever i förskingringen”, har en dragning till det samiska urfolket, men är svensk och präglad av det västerländska synsättet. Hur mycket hon än försöker kan hon inte komma ifrån det kristna arvet. Boktiteln är vald med omsorg och innehåller det äldre ordet skäppa som förekommer i 1917 års översättning av Bibeln. Hon relaterar till Matt 5:14, med uppmaningen att inte sätta sitt ljus under skäppan. ”Vi bör istället sätta ljus något som vi vill visa upp. I det här fallet historiens betydelse i vårt Tornedalen och släktskapen i de nordligaste och osynligaste delarna av landet. En värld med mycket värme trots kylan som ännu omger oss. Både bokstavligt och i överförd bemärkelse. Det handlar också om vad det innebär att vara Kirunabo. Om att få sörja och ta fram den stolthet och storhet vi alla känner inför det faktum att vår del av landet bidrar med malm och skog, orörd natur och rikedomar. Vi satte oss aldrig till motvärn förr. Vi begrep inte heller att värna om marken. Inte ens om varandra. Men vi får inte släcka ljuset över Kiruna. Även om det gamla ordet skäppa har bytt betydelse får den aldrig släcka ett ljus.”

För mig ger boken en fin läsupplevelse och jag kommer att återvända till den på nytt. För att komma bortom ”det exotiska” där jag bekvämt lutar mig tillbaks och tittar på. För att bättre försöka ta in, förstå och ta del av Myrias berättelse. Se gärna filmen där Myria Malm själv berättar om boken. Hon medverkar också i ett avsnitt av podden Fjärde världen. Hon beskriver värdet i igenkännandet, känslan av hembygd, tillhörighet. Den känslan och upplevelsen kan vara från en annan landsdel eller en annan del av världen – den är grund för vår identitet. Myria vill bjuda in oss att bli en del av hennes berättelse. Och berättelserna från just Tornedalen med en för många okänd historia behöver berättas om och om igen.

Charlotte Säll, diakonibloggen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *