Midsommar – blomning och förgänglighet. Livets skönhet och skörhet. Idag delar vi en bokrecension om den ofattbara sorgen efter ett barn som valde döden.
Sommaren är här och diakonibloggen presenterar ett antal boktips av skiftande slag. Håll till godo!
Man blir människa igen, av Göran Larsson. Verbum, 2020
”Livet kan vara, alldeles, alldeles underbart. Och fasansfullt.”
Så inleds boken Man blir människa igen av Göran Larsson och det är i det fasansfulla som boken tar sitt avstamp. Hur kan vi som människor hantera oss själva, vår omgivning och vårt liv när det mest ohyggliga drabbar oss? Går det någonsin att bli hel, att bli lycklig, att kunna skratta och kanske njuta av livet igen när du upplevt att livet helt har rämnat för dig?
Han skriver personligt och nära om hur han försökte att hantera och ta sig vidare efter det att han befunnit sig i mitt i en fruktansvärd ohygglig situation. Boken beskriver hur han som människa, pappa, make, som psykoterapeut och präst försöker ”att fatta det ofattbara”, att det som vi som människor mest fruktar faktiskt hände.
”Jag vankar av och an i huset. Vrider händerna. Stönar högt.
Jag mer anar än känner fasan inom mig.
Nej – nej – nej vrålen.
Rädslan.
Det gigantiska tomrummet.”
Göran Larsson hittar sin son död genom självmord och boken tar oss med genom händelsen och hur Göran och hans fru Solveig försöker att hantera det som hänt. Författaren viker inte undan utan skriver rakt och ärligt. Så ärligt och naket att jag som läsare då och då måste lägga undan boken och torka bort tårarna som faller. Det är tungt och skrämmande att läsa, samtidigt så ärligt att det tar sig förbi alla lager av försvar och murar.
Boken växlar mellan Görans fru Solveigs dagboksanteckningar och Görans egna tankar och funderingar. Vi får följa med i längtan efter svar och längtan efter att förstå, kampen att våga ge upp och stå i det som kommer efter. ”Till slut kommer det en tid som med viss tvekan kan kallas `Efter´. Inte efter allting, men i alla fall det allra första. Det är ett efter som ger ett visst andrum när dagarna är som ljusast och nätterna bara varar några andetag åt gången.”
Boken är uppdelad i tre delar. Den första är den nära egna berättelsen om sorgen och sorgbearbetningen och del två är En liten sorg- och krisskola. Del två blir ett fint komplement till den egna berättelsen där författaren ställer sitt eget bearbetande åt sidan och går in i mer generella termer som beskriver sorgen och krisens alla olika faser. I avdelningen som behandlar krisens olika faser lyfter författaren in en ny dimension som för mig som läsare var något nytt. De krisfaser som vi vanligtvis möter är de som Johan Cullberg myntade i boken ”Kris och utveckling”:
- Chockfas
- Reaktionsfas
- Bearbetningfas
- Nyorienteringsfas
Göran Larsson adderar ytterligare en fas direkt efter chockfasen och det är faktafasen, som är en upptäckt och en fas som författaren själv definierat utifrån sin egen erfarenhet som terapeut. Och visst kan jag som läsare känna igen mig i maniskt googlande när något otäckt sker – ett sätt att skapa någon form av kontroll och kunskap.
Del tre som också är den avslutande delen av boken har som titeln Läkevägar – Man bli människa igen och här låter författaren återigen sorgen få ta plats och han betonar vikten av att acceptera lidandet som en realitet, att våga inse och leva med vissheten om att vår verklighet är precis som författaren inledde boken: ”Livet kan vara, alldeles, alldeles underbart. Och fasansfullt.”
Karin Ahlqvist, diakonibloggen
Göran Larsson är präst, psykoterapeut och författare, kanske mest känd för Lilla sorgeboken.
Lämna ett svar