Jag tycker mycket om berättelser. Berättelsen har en inneboende kraft som verkar förlösande. Ofta ger berättelsen dessutom möjligheten att se flera scenarion samtidigt och ju längre man tränger ner i den ju mer upptäcker man. Möten och erfarenheter från andra människors berättelse är något som man sammanfogar till sin egen berättelse. Berättelsen blir en del av min egen livshistoria och skapar en mening i mitt liv när den landat i mitt inre.
Sommaren är här och diakonibloggen presenterar ett antal boktips av skiftande slag. Håll till godo!
”Skatter i lerkärl, berättelser för existentiella samtal” av Daniel Hafner, Argument Förlag, 2021
Daniel Hafner är präst i Huddinge församling och arbetar som man förstår det utifrån boken mycket med samtal. Boken är tänkt för samtalet i grupp eller som en sporre för den egna reflektionen. I boken finns 49 olika berättelser som är samlade under sju olika teman. Till varje berättelse finns ett antal frågor som är tänkta att trigga igång samtalet i en grupp som samlats för samtal.
Det existentiella samtalet är på modet i Svenska kyrkan idag. Det har säkert sin orsak att just det ”existentiella” fick komma med i bokens titel för idag är det något som drar ögonen till sig. Författaren skulle lätt kunna hamna i det populistiska kring att bara prata om det existentiella och missa kyrkans tradition av självårdssamtal men jag tycker att boken klarar sig eftersom det till varje berättelse finns ett bibelord knutet. Har man ingen existentiell samtalsgrupp tror jag att boken likaväl skulle kunna användas i ungdomsgruppen eller varför inte i syföreningen. Om författaren skulle vilja kunde han dessutom kunna knyta en bön till varje berättelse också för att mer öppna bokens användning som andaktsbok.
Som sagt är jag själv svag för berättelser och använder det mycket i de sammanhang jag själv befinner mig i. Jag kommer säkert kunna använda en del av de berättelser Daniel Hafner delat i sin bok också i mina sammanhang. En del av berättelserna är kanske något för personliga och det kan vara bristen i att använda en historia: den fungerar för mig själv men inte för andra som jag berättar den för. Kanske fungerar de personliga berättelserna om det är jag själv som använder dem i en grupp och förmedlar dess innebörd men det är inte så säkert att den kan användas av någon annan. Om det kommer en uppföljare som Daniel Hafner själv hoppas på i epilogen skulle det vara bra om det personliga som gränsar till det privat upplevda tonades ner något till förmån för det allmänna men dock utan att det självupplevda togs bort.
Ibland ligger skatter i bräckliga lerkärl vilket författaren vill förmedla och ibland kan en berättelse öppna upp precis som när man får loss den där pinnen som håller ihop en jordglobs båda sidor som författaren skriver om i en historia. Precis som jordgloben öppnas av en fasthållande punkt kan vi ibland öppna oss om en sak blir lösgjord. Kan man sen få igång lampan inuti så det börjar skina inifrån igen har man nått dit man vill komma. Daniel Hafner är på god väg att tända det inre ljuset och kanske kan hans bok vara en del av en start för oss att återigen börja dela berättelserna med varandra.
Martin Ahlqvist, präst
Lämna ett svar