Jag har letat efter Wilkerson-typen i kyrkan. Den där som lämnar sin bekvämlighetszon. Som söker upp. Som ser människan på andra sidan, den där som de flesta andra bara vill bli av med. Kanske är det vad Sverige behöver. Kanske är det också vad kyrkan själv allra mest behöver.
”Om du så skär mig i tusen bitar kommer varje bit att ropa ‘Jesus älskar dig!’”
Jag är sjutton år och blir fullständigt golvad av berättelsen om den orädde unge predikanten David Wilkerson som ensam närmar sig de kriminella gängen i femtiotalets New York. Gängledaren, Nicky Cruz, blir så provocerad när Wilkerson hävdar att Jesus älskar honom, att han drar fram en kniv och hotar att döda honom. Och det är då Wilkerson yttrar orden som gör så starkt intryck på mig. I boken berättas hur Nicky Cruz slutligen kapitulerar inför kärleken och gör upp med sitt kriminella liv. Detta blir också början på en verksamhet som hjälper unga människor i New York att lämna kriminalitet och droger.
Tjugofem år senare arbetar jag tillfälligt i en församling i en av Stockholms södra förorter. Samhället är tydligt delat: motorvägen bildar en skarp gräns mellan två delar: på ena sidan stora villor, god ekonomi, hög utbildning. På andra sidan: flerfamiljshus, mer utsatthet, fler arbetslösa. Det mesta av församlingens barn- och ungdomsverksamhet drar till sig människor från sidan med villorna. Försök görs att nå ut till den andra sidan. Man planerar, funderar, besöker ungdomsgården och en period sitter till och med en präst på en särskild bänk, beredd att prata. Men det går trögt. Man når inte riktigt fram till dem på “andra sidan”.
I veckan läser jag om en församling som har satt upp en förbudsskylt för att motorburen ungdom som hängt kring kyrkan och kyrkogården på kvällarna, inte ska vara där. Gängen har nämligen ställt till med skadegörelse och deras fordon har hindrat andra besökare att parkera sina bilar. Församlingen vet inte vilka de är, men nu har man fått nog. De ska bort.
Under åren har jag saknat David Wilkerson. Inte Wilkerson i bokstavlig mening, hans liv utvecklades senare i en riktning som jag inte står bakom. Men jag har undrat vad han skulle ha tänkt om vårt samhälles segregering och utanförskap? Hade han sökt upp de kriminella gängen? Jag har letat efter Wilkerson-typen i kyrkan. Den där som lämnar sin bekvämlighetszon. Som söker upp. Som ser människan på andra sidan, den där som de flesta andra bara vill bli av med. Kanske är det vad Sverige behöver. Kanske är det också vad kyrkan själv allra mest behöver.
Susanne Gorne, kommunikatör
Temat är hur vi ser på varandra som ”vi och dom”, om dig, mig och samhället, om kyrkans roll. Har du tankar, erfarenheter och synpunkter? Maila diakoni.se@gmail.com och berätta. /Karin & Lotta
Lämna ett svar