Det är naturligt för oss människor att vilja ha en tillhörighet. Men när den tillhörigheten mäts emot andra grupper, och då kanske främst för att stärka den egna gruppen, det är då vi kan få problem.
I sjukhusvärlden är det lätt att hitta ”vi och de.” Vi personal, de där patienterna. Vi sjuksköterskor, de där läkarna.
Sjukvården rymmer uppdelningar av olika tillhörigheter, det finns även en tydlig hierarkisk struktur i hur vården är uppbyggd. En tillhörighet som skapar gemenskap, förståelse, omsorg och trygghet är gott. En struktur som ger ordning, rättvisa och säkerhet vill alla ha. Det finns ett samband mellan struktur, hierarkisk ordning och tillhörighet som kan ge en stark vi-känsla. Det är inte fel i sig att tex tillhöra en särskild grupp i personalen, det kan ge ett stöd som ger kraft och styrka för att orka utföra ett arbete.
Det är när det kollektiva vi-et ställs emot något annat, ett avpersonifierat de, som avstånd skapas. När olika personalgrupper sätts emot varandra. När personal betecknas med ett vi och patienter med ett de. Då kan det byggas upp en distans, en skiljelinje mellan orden vi och de. Det är naturligt för oss människor att vilja ha en tillhörighet. Men när den tillhörigheten mäts emot andra grupper, och då kanske främst för att stärka den egna gruppen, det är då vi kan få problem.
Ett tydligt vi- och de-tänkande kan vara en grund i grupperingar av människor i vårt samhälle som handlar om rasism och främlingsfientlighet. Därför måste vi alltid vara vaksamma på vi- och de-strukturer. Tillhörighet är något gott, men att förvandla en grupp medmänniskor till ett oindividuellt de måste vi människor vara vaksamma på. Under coronapandemin har jag, som sjukhusdiakon, arbetat heltid i covidvården. Det har varit en svår tid, med många utmaningar.
I detta har jag sett hur gränserna mellan vi och de suddats ut. För vi som personal har hela tiden riskerat att i morgon vara patienter. Arbetet har varit svårt, näst intill omöjligt att utföra, om inte alla hjälpt till. Här har gränserna mellan olika grupper suddats ut. Vi-et har blivit större. Vi människor med bultande hjärtan. Det jag sett är ett vi som inkluderat alla som gjort vad de kunnat för att rädda människoliv. Det jag upplevt är ett vi som är vi människor. Vi människor som vill leva. Vi människor med rött blod i våra ådror. Vi människor som gör vad vi kan för att bota, lindra, trösta. Vi människor som offrat mycket för att hjälpa vår nästa. Detta bär jag med mig som en hoppets sång i mitt inre.
När vi människor finns till för varandra kan vi och de suddas ut. En större gemenskap kan uppstå, där vi alla gör det goda vi kan. För vi är alla människor med bultande hjärtan och rött blod i våra ådror.
Sara Ivarsson, sjukhusdiakon
Temat är hur vi ser på varandra som ”vi och dom”, om dig, mig och samhället, om kyrkans roll. Har du tankar, erfarenheter och synpunkter? Maila diakoni.se@gmail.com och berätta. /Karin & Lotta
Lämna ett svar