Isolering och avhumanisering är att beröva den andre möjligheten till läkning. Relation och sammanhang möjliggör förändring, skapar hopp om kärlek till sig själv och andra.
Jag sätter på radion och hör min syssling Ester Roxbergs röst. Hon talar om erfarenheter i tonåren av vänskap, normbrytande och nazism. Om en vänskap som brast under tyngden av olikheternas spänningsfält i ett litet samhälle. Nazistens mamma som ensam stod upp och skyddade en familj på flykt, med sin röst, sitt hem. Vardagens paradoxer, med utanförskap, klassklyftor och det extrema, det våldsamma – och värmen. Tysta vuxna, sköra vuxna, brinnande ungdomar. Dokumentären heter Ida, jag och nazisterna (SR, 2021). Tankarna vandrar till skinnskallarna i mitt högstadium, osäkerheten de spred i korridorerna. Rädda ungdomar med benhård yta, nazismen i sig, aldrig oskuldsfull.
Det finns många åsikter och ismer som provocerar mig, speciellt nazismen. En berättelse som jag ofta tänker på är när Christer Mattson som ung och engagerad lärare utmanade en elev med extrema åsikter till en publik diskussions-duell. Christer vann duellen men när han mötte samma elev många år senare förstod han att han i själva verket knuffat pojken längre bort från gemenskapen och sin egen människosyn. Pojken hade intagit en position, tvingats bekänna den och förmådde inte lämna den. Stigmatiseringen fulländades.
Christer Mattsson är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet och forskar på radikaliserings-processer hos personer som varit aktiva i vitmaktmiljöer. Han berättar att de han intervjuat alla har två saker gemensamt: under radikaliseringsfasen har de blivit konfronterade, ofta av lärare, som velat tala dem tillrätta och sätta dem på plats, de har ”blivit inmålade i ett hörn där de inte haft någon väg ut”. Den goda avsikten fick motsatt verkan. Det andra de – som också lämnat och avradikaliserats – har gemensamt är att de under sin exitprocess mött någon som varit villig att lyssna på dem, inte dömt dem på förhand och skapat förutsättningar att få syn på sitt eget tänkande och agerande. Forskningen visar att vi med framgång kan arbeta mot det radikala genom att undvika konfrontation och möjliggöra det empatiskt nyfikna lyssnandet.
Se gärna YouTubeklippet med Christer Mattsson
Att vara ung innebär ofta att vara rädd och känna sig ensam i världen. Torbjörn Forkby, professor vid institutet för socialt arbete, Linneuniversitet, visar i sin forskning kring varför unga går med i gäng, att en viktig orsak är möjligheten att få ”bli Någon”. Den unge söker tillhörighet, meningsfullhet och gemenskap. Vem ska, utan att stigmatisera, visa att Du är viktig, det finns någon som vill lyssna till din berättelse? Du är välkommen, du är en av oss. Önskad, älskad, sedd som det heter.
Vi är en mänsklighet som delar ett ansvar. Men hur ska vi klara av detta lokalt? Vilken gemenskap, vilket kollektiv förmår härbärgera den gränsöverskridande utan att relativisera och samtidigt stå fast vid goda och nödvändiga gränser? Att skydda människor från att utsättas måste vara grundläggande. Den som blivit utsatt för övergrepp eller trakasserier ska kunna leva sitt liv utan att behöva umgås med förövaren exempelvis. Ansvaret är inte den utsattes, det vilar tungt på kollektivet, och det kan vara provocerande. Jesus verkar ha koll på det här: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er” (Matteus 5:44).
Jag undrar om en del av orsaken till att det ofta finns en osäkerhet kring begreppet förlåtelse, är att offrets process blandas ihop med kollektivets ansvar. Det jag skriver om här är inte den utsattes ansvar. I vår iver att låta den andre bekänna färg och ta ansvar, fråntar vi snarare hen ansvaret. Desmond och Mpho Tutu skriver (2014) att ”avfärda en människa som ett monster är detsamma som att förneka hennes förmåga att ändra på sig, samma sak som att befria henne från ansvaret från det hon har gjort”. Isolering och avhumanisering är att beröva den andre möjligheten till läkning. Relation och sammanhang möjliggör förändring, skapar hopp om kärlek till sig själv och andra. Målet är inte att vinna över fienden utan att vinna över den andra till oss. Det vill säga leva i kommunikation och relation.
Hur är det att vara du? Hoppet om förändring finns i relationen, i nåden. När min nästa andas förakt och spottar hat då är jag fattigare, för vi är ett. Här finns en plats för dig, du är efterlängtad.
Klara Roxbergh, diakon
Det här var det andra inlägget av Klara på temat hur vi ser på varandra som ”vi och dom”. Det första kan du läsa här. Har du tankar, erfarenheter och synpunkter? Maila diakoni.se@gmail.com och berätta. /Karin & Lotta
Lämna ett svar