Bokrecension – Kompass framtiden

Gislaveds församling håller på att ta fram en diakonipastoral. Inför detta arbete har Maria Rickardsson och Maria Wiss läst Jonas Eeks senaste bok ”Kompass framtiden” som är frågor till kyrkan om omvärld, självbild, kommunikation och reformation. Utöver statistik och rapporter är detta en aktuell nutidsspaning som öppnar upp för nya perspektiv, sätter ord på tankar som inte kunnat formuleras och gör det svåra enkelt genom att peka på källan – back to basics. Nedanstående tankar är inspirerade av boken.

Kompass framtiden av Jonas Eek, Verbum, 2022

Kyrkans diakonala arbete är mer än ord. Det är verkstad och handling. Det är konkret omsorg om det som är ömtåligt. Det är att tjäna den som behöver hjälp. Det är att ta ansvar för det gemensamma. Det är att protestera mot det som är orättfärdigt. Det är att hoppas – trots allt. Diakoni handlar om närvaro. Och närvaro är ett nyckelord för flera av de utmaningar samhället står inför.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Kyrkans diakoni kommunicerar, ofta utan ord. Många motiverar också sitt medlemskap i Svenska kyrkan med just diakoni: kyrkans händer som gestaltar och förverkligar det som ibland kallas omsorgens sakrament. Diakoni handlar också om snällhet även om det kan låta banalt.

Det Svenska kyrkan och Diakonin ska be om är nu sinnesro att acceptera det hon inte ska förändra, mod att förändra det hon kan och förstånd att inse skillnaden. Det är inte i första hand nya verksamheter som ska uppfinnas. Istället är det fråga om att öka tillgängligheten. Back to basics verkar vara en väg framåt för kyrkan.

• Många saknar någonstans att vara – kyrkan har rummen.
• Många längtar efter sammanhang – kyrkan har berättelserna.
• Många är hungriga – kyrkan har bröd och en måltid i centrum.

”Tro inbegriper alltid ett språng. Men trons språng är inte ett språng ut i mörkret, utan in i det förklarade ljuset.” En av kyrkans huvuduppgifter är att underlätta trons språng för människor: att erbjuda möjlighet för samtal om gudstrons möjlighet och relevans. Tron på att livet är meningsfullt och att tillvaron har ett syfte är besläktat med gudstron. De flesta människor är sökare efter mål och mening, och att kanalisera dessa människors sökande in i kyrkans liv är en uppgift för varje församling. Kyrkan måste beröra den enskildes liv!

En viktig fråga att fundera över är vad kyrkans roll blev under pandemin. Kyrkans diakoni handlade om att bära hem matkassar, hämta mediciner och kanske sjunga körsång utomhus. Det var ju inte förbön eller evangelium som samhället primärt efterlyste – snarare att kyrkan fick agera skurgumma när kommunerna fallerade och revorna i den sociala välfärden blottades. På många håll blev kyrkan reducerad till en social aktör med vag avsändare. En hel del talar ändå för att kyrkan lyckades hamna på agendan under pandemin med ökad synlighet i form av andakter och gudstjänster. Å andra sidan: om kyrkan inte skulle ha lyckats under en pandemi, som på fullt allvar väckt existentiella frågor hos de flesta, när skulle kyrkan i så fall lyckas?

Svenska kyrkans utmaning är kommunikativ. Öka kunskapen om – och tillgängligheten till – det kyrkan erbjuder. I det arbetet behöver kyrkan tänka i olika målgrupper och därmed i varierande kommunikationskanaler. Kyrkan behöver bli synlig för fler och visa vad medlemskapet går ut på. Det är uppenbart att den relationsstärkande vården av befintliga medlemmar behöver bli kyrkans högst prioriterade område. Tyvärr är det brist på personell kontinuitet i församlingarna som försvårar det pastorala relationsbygget.

Människor efterfrågar hjälp mot psykisk ohälsa, medan kyrkan berättar om diakoni. Hela världen talar om klimatet, medan kyrkan talar om skapelsen. Det gäller i allt att försöka sätta på sig mottagarens glasögon.
Kyrkans kommunikativa osynlighet hör samman med att kyrkan i hög utsträckning kommunicerar med människor som är 44 år och äldre. Samtidigt består 40 % av medlemmarna av personer under 35 år med vilka kyrkan knappt har någon kommunikation alls. Den vanligaste åldern bland Svenska kyrkans medlemmar är mellan 25 och 30 år.

Förpappringen är också vårt hot. Förpappringen leder till stress och utmattning för medarbetarna, och organisationen äventyrar sitt eget egentliga uppdrag, Det är med andra ord all anledning till vaksamhet. I stället behöver vi understödja och underlätta för församlingarna att fullfölja den grundläggande uppgiften. Ibland kan det innebära bantade policyer, både till antal och ambitionsnivå. Kyrkans arbete får aldrig handla mer om papper än om människor.

Maria Wiss och Maria Rickardsson, Gislaved