Jag, min bror och min mor satt hos pappa. Vi höll honom i handen, talade tyst och strök hans hår. Det blev allt glesare mellan andetagen. Nu, sa mamma. Vänta, sa jag. Och så kom ett andetag till efter någon minut. Och ett till. Sedan var det klart. Bra jobbat, sa brorsan och klappade honom på axeln. Och jag höll med.
Vi går in i Allhelgonahelgen och många av oss besöker en kyrkogård och tänder ljus för våra nära och kära. Ljusen fladdrar i mörkret och vi stannar upp, minns och saknar. Vi behöver prata om döden. Om hur det är att drabbas av sorg och förlust och om våra tankar inför vår egen död. Nedan följer en text av Kent Wisti. Texten är en del av boken Livsviktigt. En bok som vill vara en hjälp för att våga prata om död, sorg och vägen vidare.
Purpurvågor, guldbelagda, azurskimrande… så vackert. Varje år.
Jag flyttade till Göteborg för att gå konstskola. Antagningsproverna hade jag gjort som akvareller med pappas färger, papper och penslar.
Nu skulle jag ha mitt eget och visste ingenting om material. Allt hade varit pappas och det hade varit outsinligt.
Vi gick till Inex, pappa och jag.
Han började med att ta det största metalletuiet för akvarellfärger. Ett svart från Beckers.
Sedan gick han längs de långa raderna av koppar med färg och fyllde den. Allt i A-kvalitet. Han plockade och för varje kopp han tog sa han namnet. Och kanske ett ”bra att ha”.
Jag gick efter och tyckte att namnen jag aldrig förut hört var så vackra.
Alisarin Crimson, cobolt, neapel, ultramarin, bränd umbra, engelsk rött, azur, krapplack, cinnober, karmosin.
Varje vår när jag hör om det azurskimrande tänker jag på den stunden.
Den var viktig för mig. Jag blev välkomnad en liten bit in i hans värld och han kände sig tillräcklig och bra som pappa.
Men nu skulle han dö. Han hade blivit räddad på mållinjen ett tiotal gånger med en handfull infarkter, kärlkramp, brusten aorta och bypassoperationer. Och nu då kräfta i lungorna. Han hade blivit körd till Ljungby. Dit åker Älmhultsborna för att födas eller dö. Eller för att se på fotboll.
Allt hade hänt snabbt sommarens sista dag då sommarvistet i Blekinge var lämnat och kylvarorna packades in. Nu tror jag att jag svimmar, rådig och tafatt HLR på köksgolvet efter 50 års äktenskap och invällande ambulansgubbar som kopplar LUKAS-maskin. Sönerna som rings, sönerna som åker. Men lever han då? Ja, det är ju det jag inte vet.
Vi delade upp tiden och den natten satt jag själv hos honom. Jag visste inte hur man gör. Jag ville göra något fint, spelade Evert Taube att om så hela jorden kommer från en lus, så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus. Och sjöng psalmer. Det tänkte jag kunde trösta och ge lite allvar och högtidlig intimitet åt stunden. Då vaknade han och jämrade sig i ångest eller smärta. Psalmsång var möjligtvis att ta i lite eller så var det alla knäckta revben. Mer morfin och mer psalmsång om mörklagda hamnar och möten som var stämda från evighet. Även om han skulle tycka att psalmsång är lite högtravande, regisserat och pretentiöst så skulle han ändå dö imorgon och aldrig kunnat ifrågasätta det.
När mamma och bror kom på morgonen hade han vaknat. Känner du igen mig? Ja, det tro fan att jag känner igen dig.
Körde de fyra milen till mamma, sov i hennes soffa när brorsan ringde och sa att det var dags. Tung högerfot, kebabrulle i handen och sedan en halv kebabrulle ut genom bilfönstret i höjd med Holmseryd.
Det tog någon timme. Jag, min bror och min mor satt hos pappa. Vi höll honom i handen, talade tyst och strök hans hår. Det blev allt glesare mellan andetagen. Nu, sa mamma. Vänta, sa jag. Och så kom ett andetag till efter någon minut. Och ett till. Sedan var det klart. Bra jobbat, sa brorsan och klappade honom på axeln. Och jag höll med. Det var verkligen bra jobbat av Leif Olausson.
Dagens lunch i kafeterian var svenskt kött och vi skrattade åt en nyhetsflash om en uppfinnare som kört vilse. Vi gick tillbaka till pappa som de gjort i ordning med en plastblomma i handen, ett elektriskt värmeljus och en psalmbok vid sidan av sängen. När jag såg psalmboken kom en liten skamsköljning över mig av nattens påtvingade högtidlighet.
Sköterskan hade kammat pappa i en frisyr han aldrig haft, slätkammat utom håret längst fram på hjässan som stod rakt upp i en liten tott.
Tintin är död, viskade min bror.
Leve Tintin, viskade jag.
Ett par timmar senare satt vi på begravningsbyrån och valde kista, datum, jag är en pilgrim jag är en främling, sågahuset där han föddes på agendan, att jag skulle ha begravningen, den jorden som du trampar hos mig på Crimson creek och psalmer. Och bärarlag. Det var kanske det viktigaste. Jag och pappa hade många gånger pratat om hur mycket vi tyckte om bärarlag på begravningar. Med skinnhandskar, svarta hattar och allvarsam kroppshållning. Och en fet sosseros skulle det vara på kistan. Ingenting annat men en fet sosseros.
Jag var tidigt i kyrkan. Här döptes jag och min bror och här sjöng jag hela min barndom om mästaren Jesus som kommer på vägen och att det strålar så grannt om hans hår. Här begravdes alla min far- och morfäder och här döptes pappa och här gifte han sig med mamma. Här kom alla mina blomstertider. Här begravdes min jämnåriga kusin och det var kanske första gången jag insåg min egen dödlighet. Det var inte fint. Annars har jag alltid tyckt om döden, som ung fascinerats av den och de svartaste dagarna har jag lockats av den.
Nu byggde de om porten till Älmhults kyrka och besökare var hänvisade till handikappingången på långsidan. Jag stod längst ner i kyrkan när dörren öppnades och pappa kom in. Vanligtvis rullas kistan in på en bår genom huvudingången men nu var det Niclas som kom in med pappa på en gul säckakärra.
Han är jämnårig och våra liv löpte parallellt under uppväxten. Hans pappa hade byns första videoaffär och han sällskapade ett tag med hon som senare skulle bli min fru. Nu stod han där framför mig med pappa i en kista lätt lutad på en gul säckakärra. Om pappa hade skrivit något i vita arkivet så hade han insisterat på att bli inrullad av Niclas på en gul säckakärra genom handikappingången. Småpratet och uppdateringarna sedan 30 år. Ett par ord om pappa.
Klockringning. Nu spelar Per Gunnar som var min körledare för nästan ett halvt sekel sedan. Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu. Huset det tog banken, en kviga fick hans fru och jag pratade om hans händer. De där grova stenarbetarhänderna som också var frätta av syra från etsade kopparplåtar. Om hur de kunde smeka och registrera skönhet i ting. Om den azurskimrande likören vid förlovningen på finlandsbåten, om pannkakorna sommarlovsmorgnar i Blekinge och om de askande apokalyptiska landskapen han skar i koppar. Ett par korta ord om Jesus.
Under avskedet hängde jag av mig röcklinet och la stolan på altarringen. Sköt in prästkragen under tyget. Jag gick ner till min fru, mina barn, min mamma, min bror, hans fästmö och mina brorsbarn. Vi gick fram tillsammans.
På kvällen hämtade vi pizzan som pappa alltid åt och som i princip är en Capricciosa med räkor. Pallombo. Jag bläddrade bland målargrejorna han hade i lägenheten. Det var ändå en del sedan de avvecklade ateljén ett par år tidigare. Jag tog en uppsänd liten duk med mig som han redan grundat men aldrig slutfört. Bara de där färgdragen med palettkniv bildade ett monokromt landskap. Senare på kvällen gick jag till min ateljé och i det där ekotona och arktiska landskapet pappa redan målat målade jag hans kista, hans feta sosseros och bärarlaget i Älmhults kyrka. En fet sosseros målad med endast ett lätt anslag med min tunnaste pensel och Alisarin Crimson. Som en purpurvåg.”
Kent Wisti, ur boken Livsviktigt – död, sorg och vägen vidare
Läs gärna mer i boken. Du kan beställa den här.
Karin och Lotta på diakonibloggen
Lämna ett svar