Läsaren tas med på en resa med början i ett Sverige där kyrkans lokala struktur var byggstenen som bar upp enhetssamhället och utgjorde den organiserade gemenskap som höll ihop dåtidens samhälle.
Idag delar vi på diakonibloggen med oss av en bokrecension.
I denna bok ger sig Erik Sidenvall i kast med att utforska utvecklingen av det som idag ofta går under benämningen ideellt medarbetarskap. Han gör det genom att teckna 200 år av svensk kyrkohistoria, med ett fokus på Växjö stift under perioden 1920-2000, gällande lekmännens plats i Svenska kyrkans stift och församlingar. Boken ger stor behållning för alla som är intresserade av det moderna och postmoderna samhällets framväxt och dess påverkan på den svenska kyrkohistoriens utveckling.
Författarens ena utkikspost för detta studium är forskarens och kyrkohistorikerns. Sidenvall är adjungerad professor i kyrkohistoria vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet, och har i sin kyrkohistoriska forskning främst fokuserat på just perioden 1800- och 1900- tal. I mycket av Sidenvalls forskning märks ett intresse för de stora perspektiven där kyrkan sätts in och behandlas inom ramen för större historiska skeenden och genomgripande samhällsförvandlingar. Läsaren av Medarbetare kommer att upptäcka att samma stora perspektiv också gör sig gällande i denna bok.
Författarens andra utkikspost utgörs av stiftsprästens perspektiv. Erik Sidenvall är stiftslektor i Växjö stift och har tidigare varit chef för stiftskansliets pastorala verksamhet. Detta tillsammans med angreppssättet av själva studiet gör att boken hamnar i flera spänningsfält: mellan akademi och kyrka, mellan kyrkohistoria och historien om ett land på väg in i moderniteten och sedan vidare ut i postmoderniteten. Också målgruppen för boken är tveeggad vilket Sidenvall fastslår redan i förordet: ”Boken är skriven för såväl medarbetare inom Svenska kyrkan som för kollegorna vid akademin”. Boken är av redaktionsrådet vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys inkluderad i Svenska kyrkan forskningsserie.
Sidenvall konstaterar i början av boken att det inte saknas kyrkohistorisk forskning gällande lekmannamedarbetarnas roll i Svenska kyrkan men menar samtidigt att ”man [får] intryck av att frågan förpassats till marginalerna av det vetenskapliga samtalet”. Sidenvalls tes är att 1900-talets kyrkohistoriska historiografi har präglats av ett fokus på frågan om relationen mellan Svenska kyrkan och staten och att detta har gjort att frågor som rör församlingsliv och lekmäns engagemang har åsidosatts som forskningsområde. På samma gång som författaren menar att källmaterialet beträffande området är tämligen skralt visar han genom denna bok att det både går att finna genom envist letande, inte minst i stiftsarkiv, biskoparnas ämbetsberättelser och utredningsmaterial, och att det dessutom går att hitta andra vägar än de traditionellt kyrkohistoriska metoderna. Sidenvall uppger att han i sitt arbete tar inspiration från den franska Anallesskolan och deklarerar att han i denna bok skriver in sig i ”en tradition av klass- och genusorienterad socialhistoria med fokus på de kristna kyrkorna”. Detta färgar boken och gör den spännande att läsa för den som uppskattar att perspektiven vidgas och att det ecklesiologiska studiet kontextualiseras i den enorma förändringsresa som det svenska samhället genomgick från tidigt 1800-tal till millennieskiftet år 2000. Det skulle kunna sägas att boken i stora delar tecknar ett stycke svensk kvinnohistoria då det ideella engagemanget under aktuell tidsperiod i hög grad bestått av kvinnors inträde som viktiga aktörer i det offentliga församlingslivet.
Läsaren tas med på en resa med början i ett Sverige där kyrkans lokala struktur var byggstenen som bar upp enhetssamhället och utgjorde den organiserade gemenskap som höll ihop dåtidens samhälle. Den legala kyrkostrukturen stod för ordets förkunnelse och sakramentens förvaltande genom prästerskapet jämte de sociala och samhälleliga åligganden som med tiden växte sig allt större. Den kristerliga fostran, undervisningen och bönelivet hörde till hemmets uppgifter, det var i hushållet det vardagliga kristna livet levdes. Sidenvall pekar på det faktum att det vid denna tid var hushållet, och inte individen, som var kyrkans minsta beståndsdel. Därefter följer en resa genom ett 1800-tal som innebär början på uppdelningen mellan kyrkligt och borgerligt (1862 års kommunalförordning), de lågkyrkliga rörelsernas intrång på den kyrkliga kartan och engagemangskyrkans födelse genom syföreningar, diakonalt frivilligarbete, missionsrörelser etc. Den dåvarande statligt reglerade kyrkostrukturen gav inget utrymme för det som inte rymdes inom den legala kyrkostrukturen där prästerskapet var givna och enda aktörer. Bilden tecknas av en kyrka som kämpade för att hitta vägar att härbärgera nya och av det omgivande samhället tillsynes nödvändiga sätt att skapa vägar att kanalisera människors engagemang i stift och församlingar. Detta gällde inte bara lekmäns utan också prästers engagemang att möta nya behov av kyrkligt liv i en ny tid som lämnat enhetssamhälle och enhetskyrka långt bakom sig.
Vidare under 1900-talet följer utvecklingen från det första stiftsmötet i Kalmar 1906 som utgör startskottet för en utveckling där stiften går från att enbart vara kyrkliga förvaltningsområden till att även bli viktiga aktörer som centrum för människors engagemang och främjare av den nya tidens församlingsliv genom det frivilliga stiftsarbetet. Detta växte sig allt större under årtiondena till att slutligen försvinna och ätas upp i och med tillskapandet av den moderna stiftsorganisationens tillblivelse 1989.
På församlingsplan tecknas en liknande utveckling. Först ett formligen exploderande engagemang, inte minst genom söndagsskole- och ungdomsverksamhet till den punkt då organiserandet av den engagemangsburna verksamheten sluts in i den legala kyrkostrukturen genom den snabbt växande skaran anställda lekmän under framför allt 1970- och 1980-talen. Är det då det växande antalet anställda medarbetare som är Sidenvalls förklaring till slutet på engagemangskyrkans och de många lekmännens framgångsrika ideella insatser under 1900-talet? Det hade varit möjligt att föra den enkla argumentationen men Sidenvall väljer tvärt om att komplicera och utmana det idag bland Svenska kyrkans anställda vanligt förekommande narrativ som uttrycks i påståendet om att det ideella arbetet har anställts bort i Svenska kyrkan. Istället hjälper författaren läsaren att både problematisera och analysera historien under läsningens gång genom att hela tiden bottna i ett socialhistoriskt perspektiv och visa på ett samhälle som i grunden förändras på alla plan, ekonomiskt, politiskt, religiöst och värderingsmässigt. Man skulle kunna sammanfatta det med att han pekar på en statligt reglerad kyrkostruktur som inte utvecklas i takt med tidens ständiga nya framväxande behov av reformering men som bärs av engagerade människor som är en del av ett samhällsbygge i pågående förändring. Kyrkan är samtidigt både och.
För den organisationsteoretiskt intresserade finns också möjlighet att fördjupa sig i Sidenvalls tes om Svenska kyrkans organisatoriska hybriditet. Från att först enbart bära drag av den första sektorns kännetecken (myndighetskyrkan) till att så småningom hämta drag från den tredje sektorn (förenings- /engagemangskyrkan) för att sedan också bära kännetecken av den andra sektorn (näringslivet). En hybriditet som Sidenvall menar att Svenska kyrkan bär också efter relationsförändringen år 2000 och som bär ytan för ett möte mellan olika samhällssektorer där förutsättningar för ett teologiskt och socialt utforskande ges. Därmed väljer Sidenvall att låta de sista raderna sluta i dur genom att sluta sig till att den organisatoriska kropp som varit studiet för boken visserligen inte kan uppstå men ”kanske kan ge liv i vår tid”.
Gustav Lundborg, präst.
Recension är först publicerad på Pastoralteologisk cirkulär.
Lämna ett svar