Bokrecension – Ikoniska kartor

Karin recenserar en bok som utkom förra året på initiativ av Linköpings stift. Författaren Jonas Ideström är docent i kyrkovetenskap och högskolelektor i praktisk teologi vid Enskilda högskolan i Stockholm och präst i Svenska kyrkan.

Ikoniska kartor, att göra teologi i kyrkans vardag av Jonas Ideström, Verbum, 2021

Bokens syfte är att uppmuntra läsaren att göra teologi av vår tros vardag, att egentligen bemyndiga oss alla inom kyrkans värld att förstå och tolka vårt arbete och beskriva det sett i ljuset av en teologisk tolkningsram. Jonas Ideström menar att förändringen, de pågående processerna och det pågående arbetet, är nyckeln i tolkningsarbetet för att skapa teologi. Men, skriver han: ”Det betyder inte att allt förändras hela tiden, däremot att något förändras. Sådana är grundvillkoren när vi gör teologi eller när vi teologiserar. En tolkning måste dock alltid ske i relation till det som evangelierna berättar om, om Kristus.” Det är här som den mycket ordrika boken blir mycket spännande. Att sätta sin egen verksamhet i ljuset av evangelieberättelserna kan ge både verksamheten och bibelberättelsen helt andra och nya dimensioner.

Särskilt inspirerade är det när författaren talar om bredvidställande som ett sätt att göra teologi. Om att låta bibelberättelser både bli igenkänning och inspiration i vårt vardagliga arbete. Det talas om möjligheternas rum, om hur ett möte under ett hembesök där nattvarden firas konkret blir en gestaltning av Guds synliga närvaro. ”Ett möte mellan det vardagliga och det heliga” som i sin tur kan i sin tur inspirera oss när vi firar liturgin under en högmässa.

Jonas Ideström exemplifierar också bredvidställandet i berättelsen om Emmausvandringen, där han berättar om hur han i en diskussion med en medarbetare fick en för honom ny tolkning av berättelsen presenterad för sig: Det är en etiopisk ikon där Emmausvandrarna tecknas som en man och en kvinna, istället för som traditionellt tolkat två män. Ideström menar att när vi själva bredvidställer oss texten och tolkar in vår erfarenhet kan texten få helt nya dimensioner och innebörder: ”Det är så inkarnationen framträder och möter oss i praktiken.”

Att skapa ikoniska kartor eller, med enklare ord, att tolka vår tro teologiskt är en bra uppmaning till oss alla. Dock kan jag som diakon bli lite fundersam över, att för att det diakonala vardagliga arbetet ska räknas in som den oerhört viktiga beståndsdel som det är, måste det tolkas genom teologiska glasögon, liksom för att häva sig uppåt i hierakin. Intressant vore att få pröva det omvända att diakonalisera allt det vi talar om. Att verkligen få tron att växa ut i handling. Författarens djupare syfte är nog inget som motsätter sig detta. Tvärtom uppmuntrar och inspirerar han oss att se en kyrka och församling som något kroppsligt, socialt, materiellt och andligt. ”Poängen är att inget av dessa uttryck är bärare av kyrkans identitet i sin helhet, utan varje enskilt uttryck förutsätter koppling och relationer till andra situationer och sammanhang.”

Under ett studiebesök förra veckan mötte jag en diakon som arbetat med hemlösa i Köpenhamn, framförallt med hemlösa som var svenskar, och hur de målmedvetet arbetade för att förbättra vardagen för hemlösa. Diakonen berättade om en man som till vardags hade både ekonomi och lägenhet på en plats i Sverige men istället valde gemenskapen bland de hemlösa i Köpenhamn. Här var han igenkänd, hade en gemenskap och var efterfrågad. Hellre frysa i gemenskap på en parkbänk än att sitta ensam i en lägenhet i Sverige. Det säger oss något om vår samtid och om vår stora behov av gemenskap och tillhörighet. Denna berättelse kom jag att tänka på när jag läste författarens avslutning där han lägger tyngdpunkten på det vardagliga mötet: ”Det handlar i förlängningen om att människors samhörighet med andra människor, skapelsen och Gud ska fördjupas så att livets gåva kan förvaltas.”

Karin Ahlqvist