Ibland känns det som att vi bara får möta de utstuderade kränkningarna mot mänskliga rättigheter som sker systematiskt och ofta brutalt. Men det är inte bara det. Vi får också möta stort mod, stor längtan efter fred och rättvisa och efter att få behålla sin mänskliga värdighet. Jag fylls av stor ödmjukhet och beundran i dessa möten. Man ger aldrig upp hoppet om en annan framtid.
I några inlägg följer vi här på diakonibloggen diakon Maria Lundberg som under tre månader är följeslagare i Palestina och Israel.
Veckorna rullar på snabbt och arbetet växer och växer eftersom situationen här försvåras mer och mer.
I min tredje rapport skriver jag om husrivningar. Egentligen är det ett alltför snällt begrepp. Att förlora sitt hem gör att för många rasar tillvaron. Här används begreppet demoleringar, och demoleringsbeslut verkar dugga allt tätare i Östra Jerusalem där jag är stationerad. Palestinier menar sig äga hus och mark här sen årtionden/generationer, men de dokument man har anses inte av israeliska myndigheter och domstolar vara legala! Husen rivs, antingen får man göra det själv eller betala för att myndigheterna gör det. När jag besökte en familj samma eftermiddag som deras hus hade rivits pratade vi om just frågan om att göra det själv eller inte. Ägaren av husen sa: ”Jag kan bara inte förstöra mitt och min familjs hus, jag klarar inte det!”. Förra måndagen fick jag ett samtal från en lärare som bor bara några hundra meter från vårt boende. Ni får läsa vidare i min tredje rapport vad som hände den dagen och mina tankar kring detta: https://foljeslagarprogrammet.se/rapporter/att-forlora-sitt-hem/
Till denna rapport kan jag lägga till att jag träffade ägaren av husen jag skriver om på bussen igår och försöker nu driva att de ska få det stöd och den hjälp som de har rätt till från FN-organisationer utifrån deras olika tematiska fokus.
Just nu befinner jag mig på besök i Yatta som ligger i södra Västbanken. Utmaningarna här handlar också om rätten till mark, men utifrån att man är fårfarmare och att palestiniernas betesmarker hotas att tas över av bosättare. Dagligen utsätts många fårfarmare för trakasserier. Följeslagarna här följer därför herdarna när de är ute med sina fårhjordar som skydd mot trakasserierna. Flera nätter i veckan sover följeslagarna över hos de bönder som är särskilt utsatta för trakasserier.
Ibland känns det som att vi bara får möta de utstuderade kränkningarna mot mänskliga rättigheter som sker systematiskt och ofta brutalt. Men det är inte bara det. Vi får också möta stort mod, stor längtan efter fred och rättvisa och efter att få behålla sin mänskliga värdighet. Jag fylls av stor ödmjukhet och beundran i dessa möten. Man ger aldrig upp hoppet om en annan framtid.
Nu närmar vi oss Ramadan och sen påsken. Vårt arbete kommer att förändras en del under den perioden. Jag ser fram emot att få uppleva detta här i Jerusalem.
Många varma hälsningar,
Maria Lundberg
Lämna ett svar