Tindra och pojken

Vi har här på diakonibloggen delat berättelser om diakonalt arbete med djur och natur. Här får vi del av ett av många möten hos Röshults Djur & Natur utanför Månsarp.

Barn och ungdomar med eller utan diagnos möter djur i socialt samspel, beröring och ridning. Att möta rädslor eller att känna avspändhet kan ibland vara lättare när ett djur tar plats och blir som en bro mellan oss och känslor vi bär på. Kroppen hos djuret talar ett tydligare språk och upplevs oftast lättare att förstå. Gården är en prestigelös plats där både djur och människor får vara som dom är.

Ut ur bilen kommer en nioårig pojke. På huvudet bär han en mössa som har formen likt en pingvin. Den svajar i vinden precis som han själv då han byter riktning konstant med hög hastighet. Idag ska vi gå ner i hagen för att se om det är någon häst som väljer att vilja vara med oss. Det är spännande att bli vald av en häst men det innebär också tålamod. Pojken springer in i hagen och den första hästen som får syn på oss väljer att fly i full galopp. Hästar är flyktdjur och visar ofta sina känslor i kroppen. Vi förflyttar oss mot flocken på tolv hästar och pojken har nu en lite lugnare framtoning. Jag frågar om han kan ställa sig på olika stenar i hagen och låta hästarna i lugn och ro ta in att vi är på väg. Han är kreativ och lekfull så den inbjudan tas emot.

Sista stenen närmast flocken är större och där stannar vi. Spänningen gör att tålamod tar vid och doser av stillhet infinner sig. Tiden är ute för stillastående och vi måste börja röra oss igen. En brun häst som heter Tindra kommer gående med tydlig riktning rakt emot pojken. Tindra är en häst som har smeknamnet ”Lilla rådjuret” då hon inte alltid vill vara tamdjur. Hon är också en väldigt reaktiv häst som ofta rör sig som vinden och det som uppstår i naturen. Allt speglas i hennes kropp så konstant rörelse är hennes största gåva. Hon följer med oss in och han vill gärna rida så då provar vi det.

Jag förklarar att ibland blir det för mycket för Tindra med krav så då är det viktigt att vi lyssnar när vi ställt frågan och kanske till och med får hoppa av. Reaktiv som hon är var jag först lite tveksam om pojken skulle känna sig trygg på hennes rygg. När han började hos oss ville han inte sitta på någon häst utan hellre tillbringa tiden hos kaninerna och hönsen. Tindra blåser i näsborrarna och ber mig släppa grimskaftet så utrymme ges för mer rörelse, och pojken ber mig springa. Vi springer, stannar, skumpar och skrattar.

I en inhägnad i skogen har jag gömt en rosa diamant och jag frågar om han och Tindra kan leta efter den, men han vill gå ensam utan henne. Vi pratar om kompisar och han tar ett nytt beslut och går in i skogen med Tindra nyfiken bredvid. Med full koncentration söker dom efter skatten. När diamanten är funnen får han en uppgift att hitta en ny plats att gömma den till nästa barn som ska komma. Platsen han bestämmer sig för är inte helt enkel då han gräver en grop att trycka ner den i men han gör uppgiften helt i sin ordning. En stor sten hjälper honom att hoppa upp på hästen igen och han ber mig bära honom som en säck liggandes tvärs över Tindras rygg hemåt. Säcken blir till ett gammalt lik som speglar något dataspel och busig energi uppstår. Jag ber honom att sätta sig upp och vi skrittar i lugn takt hemåt.

Efter några hundra meter i tystnad vänder jag mig om, hans lilla kropp har förflyttat sig till en sida på hästen. Kroppen är avspänt stilla och helt lugn, det är som att han smälter ner i Tindras rygg. Jag får rysningar i kroppen och blir så berörd. Vad som händer kan jag inte riktigt förklara men att samspelet mellan djur, natur och människor behövs är jag helt övertygad om. Kravlösheten mellan olika arter och djur kan verkligen ge förhöjd livskvalitet. Detta är ett av många vackra möten då djuren väljer hur vi ska mötas.

Sofie Palander, Röshults Djur & Natur