Under de senaste åren har vi, Karin och Lotta, redaktörer på diakonibloggen, fördjupat oss och forskat kring sambandet mellan diakoni och liturgi. Nedan följer en kort sammanfattning av en enkätstudie vi genomförde 2020 med frågor som berör diakoners uppgifter i söndagens gudstjänst.
Barmhärtighetens tecken i Svenska kyrkans gudstjänst
En gudstjänst med engagemang
“Jag vill inte ta ideellas plats!” Det är en kommentar som många diakoner ger uttryck för när det kommer till frågan om att tjänstgöra i gudstjänst. När vi studerar gudstjänstens uppbyggnad och utformning finns det emellertid väldigt många moment som skulle kunna fördelas på många, vilket bidrar till att delaktigheten blir så mycket större bland både ideella och anställda. Vilka går i processionen? Vem hälsar välkommen? Vem håller i inledningsorden? Och vem ringer i kyrkklockan? Bara i inledningen av en gudstjänst finns flera moment att fördela och utveckla i samtal och diskussion. Men att skapa delaktighet tar också tid i anspråk och kanske är det där vi ska ha fokus i diskussionen. Arbetar vi tillräckligt på delaktighet? Bemyndigas ideella och anställda medarbetare att aktivt delta i gudstjänsten? Kan evangeliet läsas på flera språk? Går det att ha stationer för personlig förbön eller samtal under nattvarden? Vem gör agendan? Vem ser till att tillgängligheten fungerar bra för alla och vem tänker på barnperspektivet och barns och ungas delaktighet? Listan kan göras väldigt lång. Att planera och förbereda en gudstjänst med delaktighet av både anställda och många ideella kräver både planering, tid och tankar på backup.
Diakonens roll och uppgifter
Sommaren 2020 genomförde vi en enkätundersökning med fokus på diakonens uppgifter i Svenska kyrkans gudstjänst och som presenteras i antologin Diakoni – reflektion och praktik (Verbum 2022). Där framkom bland annat att uppgiften att leda och instruera ideella var vanligt förekommande, då nästan en tredjedel av de svarande uppgav att de hade den rollen. Det är lite extra spännande med tanke på textens inledande kommentar. Å ena sidan kan det finnas ett motstånd eller en tveksamhet som en del diakoner ger uttryck för, att inte vilja ta ideellas plats i gudstjänsten. Å andra sidan utgör just ideellas engagemang i gudstjänsten en specifik uppgift för många diakoner att samordna.
Diakonatet idag
Diakonatet i sig har en lång historia, men som en del av vigningstjänsten/ämbetet tydliggjordes det först år 2000 i och med att diakonatet blev kyrkorättsligt reglerat, vilket innebar att det blev en förflyttning av utgångspunkten för det diakonala arbetet. Församlingarna får sedan denna förändring ta ett större ansvar för vigning och tillsyn av diakonatet. Diakoniinstitutionernas roll har mera haft fokus på utbildning och fortbildning av diakoner. Från år 2014 övertog dock Svenska kyrkan diakonutbildningen och den drivs idag i egen regi i Lund och Uppsala.
I kyrkoordningen står att läsa att diakoni är förankrad i gudstjänsten och att dess deltagare “sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och kärlekens gärningar, till mission och diakoni.” Några direkta moment eller beskrivningar av diakonens roll inom ramen för gudstjänsten föreslås dock inte. Diakonvigningen som den är utformad idag enligt kyrkohandboken (som är under revidering) nämner inte heller att diakoner ska ha alba och iklädas stola i samband med vigningen. I handboken nämns bara att diakoner mottar diakonbrevet. Idag vigs diakoner i Svenska kyrkan i alla stift i alba och stola. Det är dock inget som garanterar att diakonen i sin tjänsteutövning sedan kommer att bära dessa plagg eller ens tjänstgöra i gudstjänsten inom ramen för sin tjänst. Lika otydligt som det är i kyrkohandboken är det i andra officiella dokument från Svenska kyrkan när det gäller kopplingen mellan diakoni och liturgi. Såväl kyrkoordningen som Ett biskopsbrev om diakoni och biskopsbrevet Kallad till präst och diakon understryker att diakoni och gudstjänst har en nära och betydelsefull koppling, men hur den kopplingen ska gestaltas överlåts åt församlingen, det vill säga kyrkoherden, att utforma och ansvara för. Så här är det beskrivet i ett av biskopsbreven:
Det är samtidigt viktigt att församlingens diakon, liksom övriga anställda medarbetare, har sin naturliga plats i gudstjänstfirandet. De döptas kallelse till diakoni och församlingens gemensamma diakonala tjänst behöver vara förankrad och synlig i gudstjänsten, något som inte minst sker genom att församlingens diakon är närvarande. Det finns inte någon en gång för alla given form för hur detta synliggörande ska gestaltas. Det bör naturligt anknyta till den lokala församlingens tradition och samtidigt ge utrymme för den gudstjänstfirande församlingens delaktighet i den liturgiska gestaltningen.
Hur ser det då ut i praktiken idag?
– En undersökning om diakoners uppgifter i Svenska kyrkans gudstjänst
Under våren 2020 utformade vi en enkät där vi ville få fram en bild av hur praxis ser ut för diakoner i Svenska kyrkan när det gäller tjänstgöring i gudstjänsten. Vi valde frågor om riktlinjer, om vad som styr eventuell tjänstgöring, om liturgisk klädsel, olika slags gudstjänster och frekvens i tjänstgöringen. Sedan valde vi att titta på de enskilda momenten med fokus på söndagens huvudgudstjänst. Frågor för jämförelse ställdes också – tjänstgöringsstift, kön, vigningsår och typ av kontext. Utgångspunkt i enkätundersökningen skulle vara som det såg ut innan coronapandemin gjorde sitt intåg i tillvaron. Enkäten skickades ut till alla diakoner registrerade i Kyrksam, och svaren som kom in motsvarade drygt 60 % av dessa. Resultatet visade på ett högt deltagande i gudstjänsten för Svenska kyrkans diakoner. Endast 5 % av dem som svarade på enkäten uppgav att de aldrig tjänstgjorde i söndagens huvudgudstjänst, vilket innebar att 95 % av diakonerna tjänstgjorde åtminstone vid enstaka tillfällen eller särskilda högtider. På varje moment kunde väljas svaren `alltid`, `ofta`, `sällan` eller `aldrig`. Vid en sammanslagning av svaren `alltid` och `ofta` framkom det att de fem specifika moment som var mest förekommande bland de svarande var utdelande av bröd/vin (89 %), skriva och/eller leda kyrkans förbön (84 %), tackbön/bön efter kommunionen (58 %), procession och recession (52 %) samt evangelieläsning (51 %). Den vanligaste liturgiska klädseln vid söndagens huvudgudstjänst var alba/röcklin och stola som bars alltid eller ofta av 85 % av de svarande.
Knappt en fjärdedel av dem som svarade på enkäten har särskilda riktlinjer som de känner till för uppgiften som diakon i gudstjänsten, på stifts-, kontrakts eller församlingsnivå. Det som styrde diakoners tjänstgöring i gudstjänsten var i hög grad eget önskemål och därefter beslut och/eller önskan från arbetsledare.
Delar av denna text är publicerad i Växjö stiftskalender 2021/2022.
/Karin och Lotta
Lämna ett svar